måndag 3 maj 2010

39 dagar kvar - Bafana Bafana?


Sydafrika är inte en harmonisk nation. Bafana Bafana, landets omtyckta fotbollslandslag, ser däremot mer och mer ut som ett harmoniskt landslag.

Sedan 2004 har fem förbundskaptener kommit och gått. Brasiliens gamle guldgrävare Carlos Alberto Perreria hoppade av jobbet 2007, hoppade på igen i oktober förra året och under tiden har laget visat världen att man inte kan räknas till blåbären i sommar.

Sedan Confederations Cup i fjol har man visserligen bara gjort nio mål tretton matcher, vunnit tre av dessa (mot Jamaica, Madagaskar och Zimbabwe) och lyckats med konststycket att spela 0-0 mot Nordkorea. Men, träningsmatcher är träningsmatcher - inför hemmapubliken under Confed Cup var man en av de stora överraskningarna, något överskuggade av USA och deras formidabla torpedfotboll.

Låt gå att de i gruppspelet ställdes mot Irak och Nya Zeeland, de enda lagen som var sämre rankade, men att de nästan lyckas brotta ner Brasilien i semin (0-1) och att de länge såg ut att skicka hem Spanien med svansen mellan benen, det var överraskande. Det var glada besked.

Ett VM behöver sina skrällar. Ett VM behöver ett leende värdland. Om nu Bafana Bafana bara kan få spela med en hel och glad Steven Pienaar, som har talang nog för att sysselsätta ett helt försvar, så finns det en chans att man kan klämma sig in i dörren som leder till andra rundan.

De ska i tur och ordning förbi oberäkneliga Mexiko och Uruguay samt ett Frankrike utan ledare.

Jag tror det går vägen. Varför? Därför:


Go Africa!

Jag har bevittnat fyra VM-turneringar, fyra EM, ett otal ungdomsmästerskap och en handfull afrikanska mästerskap. Jag har sett Rivaldo pulverisera Bosse Johanssons dröm om ett dansk mirakel. Jag har sett Italien straffa bort sig och vika ner sig och peka finger åt världen med VM-bucklan under armen. Jag har sett Zlatan skjuta bort sina egna chanser att någonsin vinna något stort med landslaget. Jag har sett Semih Sentürk besegra oddsen. Jag har sett Semih Sentürk besegra oddsen igen. Och igen.

Jag har koll på alla de där turneringarna som ska ha varit så mycket finare och ädlare än de vi får bevittna idag. VM '70 och Peles sista dans. VM '82 som Brasilien eller Frankrike tydligen skulle ha vunnit. EM '92 och det vidriga politiska beslutet att stänga ute Jugoslavien.

Det finns inget som gör mig så uppspelt som ett fotbollsmästerskap. Uppsnacket, de småskadade storstjärnornas vara eller icke vara, skrällarna, flopparna, Staffan Lindeborg, de lysande semifinalerna, skitmatcherna man önskar att man aldrig sett...alltihop ger mig ståpäls. Över alltsammans vilar en mystik, en ogenomtränglig slöja av X-faktorer som blir allt mer relevanta under turneringens gång.

Argentina är nederlagstippat, Messis hysteriska formtopp har lagt sig, Maradona är en psykopat - ett plus ett plus ett kan lika gärna bli fem. Argentina kan vinna VM-guld, just för att de inte kan vinna VM-guld.

Italien är mitt inne i en generationsväxling. Vad betyder det för Daniele De Rossi att inte behöva stå i Tottis skugga? För Di Natale, Criscito och de andra osjugnga hjältarna som bär på betydligt mindre stjärnglans än vad vi är vana vid att ett italienskt landslag gör?

Hur många matcher hinner Holland spela innan någon av Sneijder/van Persie/Robben går sönder och sabbar festen?

Vad säger stjärnorna om vem Domenech ska starta med på topp?

Hur ska England förlora guldet den här gången?

Jag har varit lite ambivalent kring 2010 och Sydafrika. Ett VM på vintern är inget riktigt VM, särskilt om det inte finns någon publik. Biljetter måste reas ut, folkfesten måste börja. TV-bilderna måste vara fyllda med glada afrikaner.

Ah ja, det löser väl sig till sist, som det alltid gör.

Det är hur som helst dags att börja räkna ner nu, och det tänkte jag göra här med ett potpurri av gamla minnen, granskning av grupperna och slutspelsförutsättningar samt en massa skitsnack om varför vi inte kommer sakna Sverige.

Häng på. Det blir kul. Jag lovar.

Fredag 11 juni, 16.00 lokal tid blåser vi igång Sydafrika - Mexico.

39 dagar kvar. Ståpäls.