söndag 13 juni 2010

Dag tre (Pt. 1)


Att första straffen i VM kom som en följd av ett klassiskt hjärnsläpp var ju logiskt. För tredje matchen i rad avgjorde idioti snarare än geni och det kan man säga mycket om; bollen, luften, planen, Afrika. Jag nöjer mig med att konstatera att Green, Chaouchi och Kuzmanovic inte är ensamma om stå för oförklarligt usla aktioner.
I Serbiens fall såg vi exempelvis hur Krasic gjorde allt för att inte träffa mål från straffområdeslinjen och Zigic volleyklacka istället för att bara låta bollen träffa foten och göra honom till hjälte. Dessutom lyckades Pantelic göra i stort sett allting fel i en halvlek.
Hittills har vi fått se en oroväckande avsaknad av klass. Det är lite för långa krossbollar, klumpfotade mottagningar och fler misslyckanden än det finns fyndiga tabloidrubriker om stackars Rob Green.
Oh well, det är som det är. Vi kan redan nu glömma ångestkampen mellan Algeriet och Slovenien, medan vi kan se fram emot ett ruggigt välbalanserat Ghana också i andra rundan. De stängde kvickt ner de höga, långa uppspelen mot Zigic och imponerande stort i en-mot-en-situationer, både i luften och på marken. De har fart och styrka och nu en rätt enkel resa mot åttondelen.
Serbien är piskade att ta sex poäng mot Tyskland och Australien, vilket absolut inte vore någon skräll, men ja, då är det dags att hitta fram till Krasic och Jovanovic lite oftare. Och Zigic får nog göra ett mål eller två.
Diskoteksskalan.
Svettig
Jovanovic – Vorsah
Het
Stankovic – Guyan
Disco
Lazovic – Kingson

lördag 12 juni 2010

Dag två - Fabio och Robert och döden och jag


Det såg ju så bra ut. Högt bolltempo, kontrollerad defensiv, hela tiden på rätt sida USA:s torpeder. Lennon såg ut att trivas i sin korridor, Heskey var ladgårdsdörren som är så tacksam att spela upp på och Capello belönades snabbt för att han lät Stevie G vara den offensiva spetsen i mitten. De lyckades fånga upp löpningarna från Altidore och Donovan och visade prov på det vassaste omställningsspelet (både framåt och bakåt) sedan Inter spelade dragspel med Chelsea i CL.
De mattades, ändå höll de i taktpinnen.
Sedan tyckte fotbollsgudarna att det gått lite för lätt och så dödade de Robert Green med en strumprullare.
USA trampade på och började hota på allvar sedan Ledley King gjort slut på sina knän för den här gången, medan Lennon och SWP febrilt sökte öppna korridorer. Inget av lagen varken lyckades eller misslyckades. Vi ska komma ihåg att jänkarna en hård nöt att knäcka; deras defensiva disciplin och oslagbara fysik gör de till en klar kvartsfinalaspirant i Sydafrika, och att det verkligen inte är det här laget som Capello måste besegra, inte ens för att vinna gruppen.
Men med det här halvloja, kvävda anfallsspelet skrämmer de ingen av de andra favoriterna, Diegos Argentina undantaget. Nu har de två matcher på sig att veva igång vänsterkanten och ett samarbete mellan Rooney och vem-som-fucking-helst som fungerar över 90 minuter.
*Diskoteksskalan
Svettig
Lennon – Howard
Het
Johnson – Altidore
Disco
Gerrard – Bocanegra

fredag 11 juni 2010

Dag ett - Avgå Domenech!


Dag ett avklarad, och ska man säga något om inledningen är det att vi knappast blev tagna på sängen. Det intressantaste var att se hur bollen beter sig på drygt nån tusen meters höjd och på vad som verkar vara stenhårda fotbollsplaner. Ett inte särskilt vågat tips är att både en och två mittbackar kommer få se den lilla lätta saken segla över sina huvuden och rakt på läppen hos en anfallare.
Annars då? Jo, så här gick det till.
Sydafrika – Mexiko
Nervositeten låg tjock som dimman vid Lützen över Sydafrika och Mexiko hade inga problem med att trilla bol. Men vi fick snabbt se anledningen till att Gio dos Santos och Vela inte är ordinarie i sina lag – de vägrar ta rakaste vägen till mål. Pienaar trampade igång, Bafana Bafana började springa i andra halvlek och det var logiskt, så logiskt att Tchambalala kontrade in 1-0 bakom en högt ståendes (och sovandes) mexikansk backlinje. Sedan borde Mphela och Modise avgjort både en och två gånger om, istället gick de bort sig en tusende gång på en fast situation och Marquez var iskall.
Diskoteksskalan

Varm
Khone – Blanco
Svettig
Pienaar – Aguilar
Disco
Tchambalala – dos Santos

Uruguay – Frankrike
I en trekvarts halvlek såg det ut som att Domenech löst gåtan och fått laget att springa, springa, springa, sedan gick luften ur. Gourcuff snurrade runt och var den enda som gjorde något oväntat, sin frispark, och resten väntade på att Ribery skulle få bollen. Uruguay sökte Suarez och Forlan, som var möcke bra i en timme och hade ett rejält övertag på det tämligen osäkra mittbacksparet Gallas/Abidal. Till slut orkade de inte spela sig förbi första pressen för att leverera ända fram till Forlan och Frankrike straffades aldrig för sitt statiska sidledsspel. Efter det röda kortet tryckte les bleus på och började, hör och häpna, löpa utan boll. Problemet var att det var för sent, och Domenech står inför några jobbiga frågor de närmaste dagarna. Uruguay måste hitta ett sätt att mata fram fler bollar i djupled mot Forlan/Suarez, för väl i sista tredjedelen kan de två hitta på mer eller mindre vad som helst på egen hand.
Diskoteksskalan

Varm
Lugano – Malouda
Svettig
Muslera – Evra
Disco
Forlan – Henry

söndag 6 juni 2010

Farväl till släkt och vänner

Drogba. Robben. Pirlo. Suazo. Palacios. Ännu en Suazo. Mikel. Ferdinand. Altidore.


Det har redan blivit dags att säga hej och tack till ett gäng medaljdrömmar.


---


Störst först. Att Didi Drogba får en fraktur i underarmen är märkligt bara för att det borde ha hänt tidigare. Kommer ni ihåg Vidics karatespark på Stamford Bridge? Eller alla tusen vilda satsningar från Samuel och Lucio i de båda CL-kvartarna? 


Nu blev det en knapp vecka från VM-premiären mot Portugal istället. Ja, det ser ut som att han kommer kunna vara med ändå, med skruvar och metallplattor och benskydd på armen, men det ställs frågetecken för återhämtningen. Hur snart kan han spela? Svennis viktigaste match är öppningen mot Portugal och i dagsläget är det ingen som vet om han klarar av vara med där, än mindre hur mycket han hämmas av smärtor och begränsningar i rörelsefrihet. Seger där och avancemanget är klart, oavsett hur det går mot Brasilien.


---


Holland? Hej och tack. Redan för en månad sedan ställde jag frågan hur länge anfallsbesättningen skulle få se så komplett ut som den gjorde. Svaret kom igår när Robben av allt att döma klackade sig bort från VM. 


Nu tror jag det räcker till gruppvinst och en åttondel mot vilka Italien nu lämnar i kölvattnet, men att förlora den enda spelaren i hela turneringen som kan smeka in insidor från 35 meter och få det att se lätt ut...that's gonna cost you.


---


Englands förbannelse håller i sig. Om det inte är Rooneys mellanfotsben eller Becks ankel så är det Rios knän. En ren olycka, som att bli påkörd av en bil, sade landslagsläkaren Swärd. Spöket från '66 satt bakom ratten, säger jag.


Nu går de in i turneringen med ovissheten hängandes över sina huvuden. Upson och King är båda småskadade - vem tar platsen bredvid Terry som dessutom är ett litet frågetecken efter en halvdan säsong? Blixtinkallade Michael Dawson? Knappast.


Det blir Jamie Carragher. Veteranen som Capello på något outgrundligt vis övertalade till en comeback efter ett miserabelt år med Liverpool. Carra har sett mer än lovligt stabbig ut och hade det inte varit för att Skrtel, Agger, Johnson och Kyrgiakos gått sönder med jämna mellanrum hade han fått se Pools genomklappning från bänken.


Valet av defensivt komplement till Lampard blev precis ännu lite viktigare.


---


Resten? Tja, Italien mår nog mest bra av att låta De Rossi ta över som regista efter en allt långsammare Pirlo, medan Honduras får ställa in sig på en nolla i poängkolumnen utan både Suazo och Wilson Palacios. Nigeria saknade ledare och regissörer och satte hoppet till att Mikel skulle kunna växa ut till både och under turneringen - nu står Lasse Lagos kvar med sin fart och ett formsvagt mittbackspar. 


De enda favoriterna som kommit till Sydafrika utan skadebekymmer är Brasilien och Argentina. Ett av lagen har Dunga om reseledare, det andra har Diego.


Man behöver inte vara Erik Niva för att förstå vad det betyder.


lördag 5 juni 2010

Grupp A (eller Domenechs sista föreställning)

Frankrike.

Gallas? Lloris? Anelka? Nej, Frankrikes väg till VM-guldet går genom Yoann Gourcuff. När Lass Diarra gick sönder och Ribérys vidriga fritidssysselsättning fick honom ur balans föll samtidigt världen på Gourcuffs axlar. Vi vet att han kan styra och avgöra fotbollsmatcher, att han mycket väl skulle dansa sig rakt in i våra hjärtan med sin silkeslena förstatouch - men vi har ingen aning om han klarar av ansvaret. Efter en horribel vinter/vår ska han nu traska in i inbördeskriget som är Domenechs landslag och leda genom att göra.

Det finns mycket kul i den här truppen annars, monstret Alou Diarra och hysteriskt formtoppade Malouda exempelvis, som jubelidioten inte kan sabba hur mycket han än vill. Kanterna håller yppersta klass, liksom innermittfältet, och bara det ska vara tillräckligt för att skicka Frankrike vidare. Å andra sidan, så länge han bygger ett lag där Henry får starta finns det inga katastrofer som inte kan drabba Frankrike.

Uruguay.

Nej, det här kommer inte gå vägen. Suarez, Forlan och Abreu är alla potentiella superhjältar, Muslera är en kompetent keeper, Gargano är ett av många små genier delaktiga i Napolis succé...men samtidigt ligger det ett antal röda kort som bara väntar på att drabba det här laget, som behöver vansinniga överprestationer från hela sin ordinarie startelva för att nå vidare.

Mexiko.

Det känns ju rätt märkligt att höja ett varningens finger för en nation som sätter sitt hopp till en vekling som varit på väg att slå igenom i fyra år och en begränsad städgumma som suttit på träningscykeln medan Sergio Busquets gjort hans jobb. Men, ja, Gio dos Santos och Rafa Marquez, tillsammans med finurlige Guardado och Sir Alex's nya gunstling Javi Hernandez, kan det här med att vinna fotbollsmatcher. När Svennis försvunnit vann man fem av de sex återstående kvalmatcherna. Nyckeln blir att få med sig minst en poäng från de två första matcherna (Frankrike och Sydafrika), för Uruguay ska man kunna straffa rätt enkelt.

Sydafrika.

Ingen McCarthy, men väl en formtoppad Pienaar och ett stundtals imponerande djupledsspel. Har visserligen bara vunnit en enda VM-match men det jag har sett skvallrar om en enorm potential - det här laget kommer ställa obekväma frågor till blyfotade mittbackar och målvakter som ännu inte vant sig vid den nya bollens beteende i luften. Så nej, jag tror inte att Sydafrika blir det första värdlandet någonsin att missa avancemang från första rundan. Håll lite extra koll på dynamon Tshabalala till vänster.

---

Så slutar det:

1. Sydafrika
2. Frankrike
-------------------
3. Mexiko
4. Uruguay

måndag 3 maj 2010

39 dagar kvar - Bafana Bafana?


Sydafrika är inte en harmonisk nation. Bafana Bafana, landets omtyckta fotbollslandslag, ser däremot mer och mer ut som ett harmoniskt landslag.

Sedan 2004 har fem förbundskaptener kommit och gått. Brasiliens gamle guldgrävare Carlos Alberto Perreria hoppade av jobbet 2007, hoppade på igen i oktober förra året och under tiden har laget visat världen att man inte kan räknas till blåbären i sommar.

Sedan Confederations Cup i fjol har man visserligen bara gjort nio mål tretton matcher, vunnit tre av dessa (mot Jamaica, Madagaskar och Zimbabwe) och lyckats med konststycket att spela 0-0 mot Nordkorea. Men, träningsmatcher är träningsmatcher - inför hemmapubliken under Confed Cup var man en av de stora överraskningarna, något överskuggade av USA och deras formidabla torpedfotboll.

Låt gå att de i gruppspelet ställdes mot Irak och Nya Zeeland, de enda lagen som var sämre rankade, men att de nästan lyckas brotta ner Brasilien i semin (0-1) och att de länge såg ut att skicka hem Spanien med svansen mellan benen, det var överraskande. Det var glada besked.

Ett VM behöver sina skrällar. Ett VM behöver ett leende värdland. Om nu Bafana Bafana bara kan få spela med en hel och glad Steven Pienaar, som har talang nog för att sysselsätta ett helt försvar, så finns det en chans att man kan klämma sig in i dörren som leder till andra rundan.

De ska i tur och ordning förbi oberäkneliga Mexiko och Uruguay samt ett Frankrike utan ledare.

Jag tror det går vägen. Varför? Därför:


Go Africa!

Jag har bevittnat fyra VM-turneringar, fyra EM, ett otal ungdomsmästerskap och en handfull afrikanska mästerskap. Jag har sett Rivaldo pulverisera Bosse Johanssons dröm om ett dansk mirakel. Jag har sett Italien straffa bort sig och vika ner sig och peka finger åt världen med VM-bucklan under armen. Jag har sett Zlatan skjuta bort sina egna chanser att någonsin vinna något stort med landslaget. Jag har sett Semih Sentürk besegra oddsen. Jag har sett Semih Sentürk besegra oddsen igen. Och igen.

Jag har koll på alla de där turneringarna som ska ha varit så mycket finare och ädlare än de vi får bevittna idag. VM '70 och Peles sista dans. VM '82 som Brasilien eller Frankrike tydligen skulle ha vunnit. EM '92 och det vidriga politiska beslutet att stänga ute Jugoslavien.

Det finns inget som gör mig så uppspelt som ett fotbollsmästerskap. Uppsnacket, de småskadade storstjärnornas vara eller icke vara, skrällarna, flopparna, Staffan Lindeborg, de lysande semifinalerna, skitmatcherna man önskar att man aldrig sett...alltihop ger mig ståpäls. Över alltsammans vilar en mystik, en ogenomtränglig slöja av X-faktorer som blir allt mer relevanta under turneringens gång.

Argentina är nederlagstippat, Messis hysteriska formtopp har lagt sig, Maradona är en psykopat - ett plus ett plus ett kan lika gärna bli fem. Argentina kan vinna VM-guld, just för att de inte kan vinna VM-guld.

Italien är mitt inne i en generationsväxling. Vad betyder det för Daniele De Rossi att inte behöva stå i Tottis skugga? För Di Natale, Criscito och de andra osjugnga hjältarna som bär på betydligt mindre stjärnglans än vad vi är vana vid att ett italienskt landslag gör?

Hur många matcher hinner Holland spela innan någon av Sneijder/van Persie/Robben går sönder och sabbar festen?

Vad säger stjärnorna om vem Domenech ska starta med på topp?

Hur ska England förlora guldet den här gången?

Jag har varit lite ambivalent kring 2010 och Sydafrika. Ett VM på vintern är inget riktigt VM, särskilt om det inte finns någon publik. Biljetter måste reas ut, folkfesten måste börja. TV-bilderna måste vara fyllda med glada afrikaner.

Ah ja, det löser väl sig till sist, som det alltid gör.

Det är hur som helst dags att börja räkna ner nu, och det tänkte jag göra här med ett potpurri av gamla minnen, granskning av grupperna och slutspelsförutsättningar samt en massa skitsnack om varför vi inte kommer sakna Sverige.

Häng på. Det blir kul. Jag lovar.

Fredag 11 juni, 16.00 lokal tid blåser vi igång Sydafrika - Mexico.

39 dagar kvar. Ståpäls.

tisdag 20 april 2010

Kärlek och Christer Fursth

Det finns en text om supportertillhörighet att skriva, om kärlek som faktiskt kan rosta och falla sönder.


Men jag nöjer med att konstatera att Bajen spelar hemmapremiär mot Sundsvall ikväll. Och ja, det är precis samma match som inledde säsongen 2001. Christer Fursth, älskade Christer Fursth, skyfflade in ett riktigt jävla skitmål och resan mot SM-guld.


Det är mer än jag behöver för att bli riktigt uppspelt.

lördag 10 april 2010

Sidospår (Santiago Bernabeu är inte Dödsstjärnan)

Ojvoj.

Det är så vansinnigt tröttsamt att efter varenda snedsteg Real Madrid tar få höra hur ett helt svenskt folk muttrar om att det är rätt åt dem, att långsiktighet, kontinuitet och hemvävd talang per automatik är så mycket bättre än motsatsen. 

Barcelona är ett bättre lag än Real, de har en tydligare, fastare form för spelarna att agera inom, och därtill ett spelarmaterial alldeles perfekt anpassat efter sagda form. Det faktumet kan ingen förbise. Men tonen som finns i media, där vartenda litet utrymme mellan raderna fylls med skadeglädje, står mig upp i halsen. Real handlar om pengar, Barca, Liverpool, Palermo, St Pauli och fucking GIF Sundsvall likaså. Från de sketna halvprofessionella klubbarna som harvar längst ner i det engelska seriesystemet, via vår egen lilla ankdamm i Allsvenskan, och ända fram till den yppersta världseliten i klubbar som Inter, Chelsea och Bayern München - den som plitar ner de största beloppen på sina spelares lönecheckar vinner mest. Punkt.

Korrespondensen mellan lönekontot och tabellplaceringen är i de stora ligorna mellan 80-90 procent. Vad det sedan beror och vad som kan göras för att rubba den balansen, det är en intressant diskussion som är värd att ta på alla nivåer, även utanför fotbollen.

Men kom inte hit och måla upp Barca som riddaren med skinande rustning och Real Madrid som någon sorts ond drake. Ingen av klubbarna är någon fara för fotbollen. Deras särställning är en pest för Spanien att dras med, för oss andra bidrar de med värdefulla slantar och stödjer upp de mindre, mer ömtåliga klubbarna.

En stor del av pengarna som Real betalade för C-Ron hamnade exempelvis i lilla Wigan, som tack vare den transaktionen kunde sälja Antonio Valencia till Man Utd. En nordengelsk stad med 80 000 invånare, en nedlagd kolgruva och ett fotbollslag i Premier League - den som helst av allt ser att de pengarna går någon annanstans räcker upp en hand.

Nej, just det. Jag trodde väl det.

Real Madrid är lika lite det onda imperiet som att Barcelona är några frälsare höjda över alla ekonomiska motiv.

---

Med det sagt, skalan för kvällens match:

Varma.
Xavi – van der Vaart

Heta.
Pique – Guti

Disco.
Messi – Casillas

---

Javisst ja, det finns ju ett undantag att göra här. Och sådana gillar jag att göra.

Det kanske är så att du har dina rötter i Katalonien och fortfarande hemsöks av minnena från Francos diktatur. Real var ju hans lag, och behandlades därefter, så det är förståeligt att du därför har lite svårt att se marängerna som något annat än ett verktyg för fascismen.

Sandlådans alla fällor

Medan resten av världen klyver håren mellan C-Ron och Messi(as) har jag fastnat i sandlådan.

Mer än något är det här ju kampen mellan katalansk lokalpatriotism och vansinnig köpfrossa (i alla fall på ytan, man glömmer ju gärna bort att Barcas startelva också tjänar en del slantar och till stora delar inte var helt gratis att håva in). Järngänget mot stjärnhimlen, skolning mot obruten talang, långsiktigt tänkande mot den ständiga revolutionen.

Barca odlar, Real annekterar.

Inget märkligt med det, bara kul för dramaturgin. 

Jag bara tycker det är synd att vi aldrig får se de där snuskiga pengahögarna spenderas med en tanke, med ett klart och tydligt syfte. Att en fotbollshjärna får sätta sig i sandlådan och bygga sitt slott, flankerad av musklerna som krävs för de högsta tornen och spirorna.

Jag tror helt enkelt inte att Manuel Pellegrini hade valt att värva C-Ron, Benzema, Kaka, Arbeloa och Xabi Alonso. Eller skeppat iväg Sneijder och Robben, för den delen.

Och ja, det är klart att vi nu kommit fram till den roliga delen. Hur borde Real Madrid egentligen se ut? I en mindre ambitiös Football Manager-save har jag hoppat in under transferfönstret sommaren 2010 och har hittills gjort följande fint genomtänkta transfers.

---

UT:

Karim Benzema, till Liverpool på lån (med köpoption)
Rafael van der Vaart, till Bayern München på lån (med köpoption)
Mahamadou Diarra, till Bayern München för 50 miljoner
Fernando Gago, till Valencia för 42 miljoner
Alvaro Arbeloa, till Liverpool för en back Carlsberg
Royson Drenthe, till Werder Bremen för 40 miljoner
Christoph Metzelder, fri transfer
Jerzy Dudek, fri transfer

Kommentar: Ut med skiten! Higuain var redan förra säsongen bättre än någon fattade, trots att han under slutspurten av ligan inte kunde undgå att göra mål, och Benz har inte fungerat - inte än. Både han och van der Vaart bär på för mycket potential för att kastas bort helt. 
   Innermittfältet är trångt, trots hela tre platser. Diarra är nästan alltid trasig, Gagos stjärna är mitt i mellan lovande och falnande och mitt i allt dyker Canales upp.
   Arbeloa? Han håller bara inte.

IN:

Luka Modric, från Tottenham för 425 miljoner
Marouane Chamakh, från Bordeaux för 600 miljoner
Jesus Navas, från Sevilla för 740 miljoner
Vedran Corluka, från Tottenham för 250 miljoner
Moussa Sissoko, från Toulouse för 195 miljoner

Kommentar: Modric och Navas fyller luckorna på det offensiva mittfältet som trots allt finns, det där hålet som Granero ännu inte är stor nog för. Chamakh kommer med tyngd, Corluka är defensiv utfyllnad för Ramos och Sissoko är några års utveckling från att vara Lass Diarra 2.0. 

Real Madrid borde alltså se ut så här:


C-Ron---------------------Chamakh-------------------Navas

--------------------------------Kaka--------------------------------


   ----------------Xabi Alonso-----------Diarra-----------------

Marcelo----------Pepe---------------------Albiol----------Ramos

--------------------------------Casillas-------------------------------


---

Oh well, verkligheten kallar. Väntan på klassikern har börjat.

Ska vi säga 2-1?