söndag 13 juni 2010

Dag tre (Pt. 1)


Att första straffen i VM kom som en följd av ett klassiskt hjärnsläpp var ju logiskt. För tredje matchen i rad avgjorde idioti snarare än geni och det kan man säga mycket om; bollen, luften, planen, Afrika. Jag nöjer mig med att konstatera att Green, Chaouchi och Kuzmanovic inte är ensamma om stå för oförklarligt usla aktioner.
I Serbiens fall såg vi exempelvis hur Krasic gjorde allt för att inte träffa mål från straffområdeslinjen och Zigic volleyklacka istället för att bara låta bollen träffa foten och göra honom till hjälte. Dessutom lyckades Pantelic göra i stort sett allting fel i en halvlek.
Hittills har vi fått se en oroväckande avsaknad av klass. Det är lite för långa krossbollar, klumpfotade mottagningar och fler misslyckanden än det finns fyndiga tabloidrubriker om stackars Rob Green.
Oh well, det är som det är. Vi kan redan nu glömma ångestkampen mellan Algeriet och Slovenien, medan vi kan se fram emot ett ruggigt välbalanserat Ghana också i andra rundan. De stängde kvickt ner de höga, långa uppspelen mot Zigic och imponerande stort i en-mot-en-situationer, både i luften och på marken. De har fart och styrka och nu en rätt enkel resa mot åttondelen.
Serbien är piskade att ta sex poäng mot Tyskland och Australien, vilket absolut inte vore någon skräll, men ja, då är det dags att hitta fram till Krasic och Jovanovic lite oftare. Och Zigic får nog göra ett mål eller två.
Diskoteksskalan.
Svettig
Jovanovic – Vorsah
Het
Stankovic – Guyan
Disco
Lazovic – Kingson

lördag 12 juni 2010

Dag två - Fabio och Robert och döden och jag


Det såg ju så bra ut. Högt bolltempo, kontrollerad defensiv, hela tiden på rätt sida USA:s torpeder. Lennon såg ut att trivas i sin korridor, Heskey var ladgårdsdörren som är så tacksam att spela upp på och Capello belönades snabbt för att han lät Stevie G vara den offensiva spetsen i mitten. De lyckades fånga upp löpningarna från Altidore och Donovan och visade prov på det vassaste omställningsspelet (både framåt och bakåt) sedan Inter spelade dragspel med Chelsea i CL.
De mattades, ändå höll de i taktpinnen.
Sedan tyckte fotbollsgudarna att det gått lite för lätt och så dödade de Robert Green med en strumprullare.
USA trampade på och började hota på allvar sedan Ledley King gjort slut på sina knän för den här gången, medan Lennon och SWP febrilt sökte öppna korridorer. Inget av lagen varken lyckades eller misslyckades. Vi ska komma ihåg att jänkarna en hård nöt att knäcka; deras defensiva disciplin och oslagbara fysik gör de till en klar kvartsfinalaspirant i Sydafrika, och att det verkligen inte är det här laget som Capello måste besegra, inte ens för att vinna gruppen.
Men med det här halvloja, kvävda anfallsspelet skrämmer de ingen av de andra favoriterna, Diegos Argentina undantaget. Nu har de två matcher på sig att veva igång vänsterkanten och ett samarbete mellan Rooney och vem-som-fucking-helst som fungerar över 90 minuter.
*Diskoteksskalan
Svettig
Lennon – Howard
Het
Johnson – Altidore
Disco
Gerrard – Bocanegra

fredag 11 juni 2010

Dag ett - Avgå Domenech!


Dag ett avklarad, och ska man säga något om inledningen är det att vi knappast blev tagna på sängen. Det intressantaste var att se hur bollen beter sig på drygt nån tusen meters höjd och på vad som verkar vara stenhårda fotbollsplaner. Ett inte särskilt vågat tips är att både en och två mittbackar kommer få se den lilla lätta saken segla över sina huvuden och rakt på läppen hos en anfallare.
Annars då? Jo, så här gick det till.
Sydafrika – Mexiko
Nervositeten låg tjock som dimman vid Lützen över Sydafrika och Mexiko hade inga problem med att trilla bol. Men vi fick snabbt se anledningen till att Gio dos Santos och Vela inte är ordinarie i sina lag – de vägrar ta rakaste vägen till mål. Pienaar trampade igång, Bafana Bafana började springa i andra halvlek och det var logiskt, så logiskt att Tchambalala kontrade in 1-0 bakom en högt ståendes (och sovandes) mexikansk backlinje. Sedan borde Mphela och Modise avgjort både en och två gånger om, istället gick de bort sig en tusende gång på en fast situation och Marquez var iskall.
Diskoteksskalan

Varm
Khone – Blanco
Svettig
Pienaar – Aguilar
Disco
Tchambalala – dos Santos

Uruguay – Frankrike
I en trekvarts halvlek såg det ut som att Domenech löst gåtan och fått laget att springa, springa, springa, sedan gick luften ur. Gourcuff snurrade runt och var den enda som gjorde något oväntat, sin frispark, och resten väntade på att Ribery skulle få bollen. Uruguay sökte Suarez och Forlan, som var möcke bra i en timme och hade ett rejält övertag på det tämligen osäkra mittbacksparet Gallas/Abidal. Till slut orkade de inte spela sig förbi första pressen för att leverera ända fram till Forlan och Frankrike straffades aldrig för sitt statiska sidledsspel. Efter det röda kortet tryckte les bleus på och började, hör och häpna, löpa utan boll. Problemet var att det var för sent, och Domenech står inför några jobbiga frågor de närmaste dagarna. Uruguay måste hitta ett sätt att mata fram fler bollar i djupled mot Forlan/Suarez, för väl i sista tredjedelen kan de två hitta på mer eller mindre vad som helst på egen hand.
Diskoteksskalan

Varm
Lugano – Malouda
Svettig
Muslera – Evra
Disco
Forlan – Henry

söndag 6 juni 2010

Farväl till släkt och vänner

Drogba. Robben. Pirlo. Suazo. Palacios. Ännu en Suazo. Mikel. Ferdinand. Altidore.


Det har redan blivit dags att säga hej och tack till ett gäng medaljdrömmar.


---


Störst först. Att Didi Drogba får en fraktur i underarmen är märkligt bara för att det borde ha hänt tidigare. Kommer ni ihåg Vidics karatespark på Stamford Bridge? Eller alla tusen vilda satsningar från Samuel och Lucio i de båda CL-kvartarna? 


Nu blev det en knapp vecka från VM-premiären mot Portugal istället. Ja, det ser ut som att han kommer kunna vara med ändå, med skruvar och metallplattor och benskydd på armen, men det ställs frågetecken för återhämtningen. Hur snart kan han spela? Svennis viktigaste match är öppningen mot Portugal och i dagsläget är det ingen som vet om han klarar av vara med där, än mindre hur mycket han hämmas av smärtor och begränsningar i rörelsefrihet. Seger där och avancemanget är klart, oavsett hur det går mot Brasilien.


---


Holland? Hej och tack. Redan för en månad sedan ställde jag frågan hur länge anfallsbesättningen skulle få se så komplett ut som den gjorde. Svaret kom igår när Robben av allt att döma klackade sig bort från VM. 


Nu tror jag det räcker till gruppvinst och en åttondel mot vilka Italien nu lämnar i kölvattnet, men att förlora den enda spelaren i hela turneringen som kan smeka in insidor från 35 meter och få det att se lätt ut...that's gonna cost you.


---


Englands förbannelse håller i sig. Om det inte är Rooneys mellanfotsben eller Becks ankel så är det Rios knän. En ren olycka, som att bli påkörd av en bil, sade landslagsläkaren Swärd. Spöket från '66 satt bakom ratten, säger jag.


Nu går de in i turneringen med ovissheten hängandes över sina huvuden. Upson och King är båda småskadade - vem tar platsen bredvid Terry som dessutom är ett litet frågetecken efter en halvdan säsong? Blixtinkallade Michael Dawson? Knappast.


Det blir Jamie Carragher. Veteranen som Capello på något outgrundligt vis övertalade till en comeback efter ett miserabelt år med Liverpool. Carra har sett mer än lovligt stabbig ut och hade det inte varit för att Skrtel, Agger, Johnson och Kyrgiakos gått sönder med jämna mellanrum hade han fått se Pools genomklappning från bänken.


Valet av defensivt komplement till Lampard blev precis ännu lite viktigare.


---


Resten? Tja, Italien mår nog mest bra av att låta De Rossi ta över som regista efter en allt långsammare Pirlo, medan Honduras får ställa in sig på en nolla i poängkolumnen utan både Suazo och Wilson Palacios. Nigeria saknade ledare och regissörer och satte hoppet till att Mikel skulle kunna växa ut till både och under turneringen - nu står Lasse Lagos kvar med sin fart och ett formsvagt mittbackspar. 


De enda favoriterna som kommit till Sydafrika utan skadebekymmer är Brasilien och Argentina. Ett av lagen har Dunga om reseledare, det andra har Diego.


Man behöver inte vara Erik Niva för att förstå vad det betyder.


lördag 5 juni 2010

Grupp A (eller Domenechs sista föreställning)

Frankrike.

Gallas? Lloris? Anelka? Nej, Frankrikes väg till VM-guldet går genom Yoann Gourcuff. När Lass Diarra gick sönder och Ribérys vidriga fritidssysselsättning fick honom ur balans föll samtidigt världen på Gourcuffs axlar. Vi vet att han kan styra och avgöra fotbollsmatcher, att han mycket väl skulle dansa sig rakt in i våra hjärtan med sin silkeslena förstatouch - men vi har ingen aning om han klarar av ansvaret. Efter en horribel vinter/vår ska han nu traska in i inbördeskriget som är Domenechs landslag och leda genom att göra.

Det finns mycket kul i den här truppen annars, monstret Alou Diarra och hysteriskt formtoppade Malouda exempelvis, som jubelidioten inte kan sabba hur mycket han än vill. Kanterna håller yppersta klass, liksom innermittfältet, och bara det ska vara tillräckligt för att skicka Frankrike vidare. Å andra sidan, så länge han bygger ett lag där Henry får starta finns det inga katastrofer som inte kan drabba Frankrike.

Uruguay.

Nej, det här kommer inte gå vägen. Suarez, Forlan och Abreu är alla potentiella superhjältar, Muslera är en kompetent keeper, Gargano är ett av många små genier delaktiga i Napolis succé...men samtidigt ligger det ett antal röda kort som bara väntar på att drabba det här laget, som behöver vansinniga överprestationer från hela sin ordinarie startelva för att nå vidare.

Mexiko.

Det känns ju rätt märkligt att höja ett varningens finger för en nation som sätter sitt hopp till en vekling som varit på väg att slå igenom i fyra år och en begränsad städgumma som suttit på träningscykeln medan Sergio Busquets gjort hans jobb. Men, ja, Gio dos Santos och Rafa Marquez, tillsammans med finurlige Guardado och Sir Alex's nya gunstling Javi Hernandez, kan det här med att vinna fotbollsmatcher. När Svennis försvunnit vann man fem av de sex återstående kvalmatcherna. Nyckeln blir att få med sig minst en poäng från de två första matcherna (Frankrike och Sydafrika), för Uruguay ska man kunna straffa rätt enkelt.

Sydafrika.

Ingen McCarthy, men väl en formtoppad Pienaar och ett stundtals imponerande djupledsspel. Har visserligen bara vunnit en enda VM-match men det jag har sett skvallrar om en enorm potential - det här laget kommer ställa obekväma frågor till blyfotade mittbackar och målvakter som ännu inte vant sig vid den nya bollens beteende i luften. Så nej, jag tror inte att Sydafrika blir det första värdlandet någonsin att missa avancemang från första rundan. Håll lite extra koll på dynamon Tshabalala till vänster.

---

Så slutar det:

1. Sydafrika
2. Frankrike
-------------------
3. Mexiko
4. Uruguay

måndag 3 maj 2010

39 dagar kvar - Bafana Bafana?


Sydafrika är inte en harmonisk nation. Bafana Bafana, landets omtyckta fotbollslandslag, ser däremot mer och mer ut som ett harmoniskt landslag.

Sedan 2004 har fem förbundskaptener kommit och gått. Brasiliens gamle guldgrävare Carlos Alberto Perreria hoppade av jobbet 2007, hoppade på igen i oktober förra året och under tiden har laget visat världen att man inte kan räknas till blåbären i sommar.

Sedan Confederations Cup i fjol har man visserligen bara gjort nio mål tretton matcher, vunnit tre av dessa (mot Jamaica, Madagaskar och Zimbabwe) och lyckats med konststycket att spela 0-0 mot Nordkorea. Men, träningsmatcher är träningsmatcher - inför hemmapubliken under Confed Cup var man en av de stora överraskningarna, något överskuggade av USA och deras formidabla torpedfotboll.

Låt gå att de i gruppspelet ställdes mot Irak och Nya Zeeland, de enda lagen som var sämre rankade, men att de nästan lyckas brotta ner Brasilien i semin (0-1) och att de länge såg ut att skicka hem Spanien med svansen mellan benen, det var överraskande. Det var glada besked.

Ett VM behöver sina skrällar. Ett VM behöver ett leende värdland. Om nu Bafana Bafana bara kan få spela med en hel och glad Steven Pienaar, som har talang nog för att sysselsätta ett helt försvar, så finns det en chans att man kan klämma sig in i dörren som leder till andra rundan.

De ska i tur och ordning förbi oberäkneliga Mexiko och Uruguay samt ett Frankrike utan ledare.

Jag tror det går vägen. Varför? Därför:


Go Africa!

Jag har bevittnat fyra VM-turneringar, fyra EM, ett otal ungdomsmästerskap och en handfull afrikanska mästerskap. Jag har sett Rivaldo pulverisera Bosse Johanssons dröm om ett dansk mirakel. Jag har sett Italien straffa bort sig och vika ner sig och peka finger åt världen med VM-bucklan under armen. Jag har sett Zlatan skjuta bort sina egna chanser att någonsin vinna något stort med landslaget. Jag har sett Semih Sentürk besegra oddsen. Jag har sett Semih Sentürk besegra oddsen igen. Och igen.

Jag har koll på alla de där turneringarna som ska ha varit så mycket finare och ädlare än de vi får bevittna idag. VM '70 och Peles sista dans. VM '82 som Brasilien eller Frankrike tydligen skulle ha vunnit. EM '92 och det vidriga politiska beslutet att stänga ute Jugoslavien.

Det finns inget som gör mig så uppspelt som ett fotbollsmästerskap. Uppsnacket, de småskadade storstjärnornas vara eller icke vara, skrällarna, flopparna, Staffan Lindeborg, de lysande semifinalerna, skitmatcherna man önskar att man aldrig sett...alltihop ger mig ståpäls. Över alltsammans vilar en mystik, en ogenomtränglig slöja av X-faktorer som blir allt mer relevanta under turneringens gång.

Argentina är nederlagstippat, Messis hysteriska formtopp har lagt sig, Maradona är en psykopat - ett plus ett plus ett kan lika gärna bli fem. Argentina kan vinna VM-guld, just för att de inte kan vinna VM-guld.

Italien är mitt inne i en generationsväxling. Vad betyder det för Daniele De Rossi att inte behöva stå i Tottis skugga? För Di Natale, Criscito och de andra osjugnga hjältarna som bär på betydligt mindre stjärnglans än vad vi är vana vid att ett italienskt landslag gör?

Hur många matcher hinner Holland spela innan någon av Sneijder/van Persie/Robben går sönder och sabbar festen?

Vad säger stjärnorna om vem Domenech ska starta med på topp?

Hur ska England förlora guldet den här gången?

Jag har varit lite ambivalent kring 2010 och Sydafrika. Ett VM på vintern är inget riktigt VM, särskilt om det inte finns någon publik. Biljetter måste reas ut, folkfesten måste börja. TV-bilderna måste vara fyllda med glada afrikaner.

Ah ja, det löser väl sig till sist, som det alltid gör.

Det är hur som helst dags att börja räkna ner nu, och det tänkte jag göra här med ett potpurri av gamla minnen, granskning av grupperna och slutspelsförutsättningar samt en massa skitsnack om varför vi inte kommer sakna Sverige.

Häng på. Det blir kul. Jag lovar.

Fredag 11 juni, 16.00 lokal tid blåser vi igång Sydafrika - Mexico.

39 dagar kvar. Ståpäls.

tisdag 20 april 2010

Kärlek och Christer Fursth

Det finns en text om supportertillhörighet att skriva, om kärlek som faktiskt kan rosta och falla sönder.


Men jag nöjer med att konstatera att Bajen spelar hemmapremiär mot Sundsvall ikväll. Och ja, det är precis samma match som inledde säsongen 2001. Christer Fursth, älskade Christer Fursth, skyfflade in ett riktigt jävla skitmål och resan mot SM-guld.


Det är mer än jag behöver för att bli riktigt uppspelt.

lördag 10 april 2010

Sidospår (Santiago Bernabeu är inte Dödsstjärnan)

Ojvoj.

Det är så vansinnigt tröttsamt att efter varenda snedsteg Real Madrid tar få höra hur ett helt svenskt folk muttrar om att det är rätt åt dem, att långsiktighet, kontinuitet och hemvävd talang per automatik är så mycket bättre än motsatsen. 

Barcelona är ett bättre lag än Real, de har en tydligare, fastare form för spelarna att agera inom, och därtill ett spelarmaterial alldeles perfekt anpassat efter sagda form. Det faktumet kan ingen förbise. Men tonen som finns i media, där vartenda litet utrymme mellan raderna fylls med skadeglädje, står mig upp i halsen. Real handlar om pengar, Barca, Liverpool, Palermo, St Pauli och fucking GIF Sundsvall likaså. Från de sketna halvprofessionella klubbarna som harvar längst ner i det engelska seriesystemet, via vår egen lilla ankdamm i Allsvenskan, och ända fram till den yppersta världseliten i klubbar som Inter, Chelsea och Bayern München - den som plitar ner de största beloppen på sina spelares lönecheckar vinner mest. Punkt.

Korrespondensen mellan lönekontot och tabellplaceringen är i de stora ligorna mellan 80-90 procent. Vad det sedan beror och vad som kan göras för att rubba den balansen, det är en intressant diskussion som är värd att ta på alla nivåer, även utanför fotbollen.

Men kom inte hit och måla upp Barca som riddaren med skinande rustning och Real Madrid som någon sorts ond drake. Ingen av klubbarna är någon fara för fotbollen. Deras särställning är en pest för Spanien att dras med, för oss andra bidrar de med värdefulla slantar och stödjer upp de mindre, mer ömtåliga klubbarna.

En stor del av pengarna som Real betalade för C-Ron hamnade exempelvis i lilla Wigan, som tack vare den transaktionen kunde sälja Antonio Valencia till Man Utd. En nordengelsk stad med 80 000 invånare, en nedlagd kolgruva och ett fotbollslag i Premier League - den som helst av allt ser att de pengarna går någon annanstans räcker upp en hand.

Nej, just det. Jag trodde väl det.

Real Madrid är lika lite det onda imperiet som att Barcelona är några frälsare höjda över alla ekonomiska motiv.

---

Med det sagt, skalan för kvällens match:

Varma.
Xavi – van der Vaart

Heta.
Pique – Guti

Disco.
Messi – Casillas

---

Javisst ja, det finns ju ett undantag att göra här. Och sådana gillar jag att göra.

Det kanske är så att du har dina rötter i Katalonien och fortfarande hemsöks av minnena från Francos diktatur. Real var ju hans lag, och behandlades därefter, så det är förståeligt att du därför har lite svårt att se marängerna som något annat än ett verktyg för fascismen.

Sandlådans alla fällor

Medan resten av världen klyver håren mellan C-Ron och Messi(as) har jag fastnat i sandlådan.

Mer än något är det här ju kampen mellan katalansk lokalpatriotism och vansinnig köpfrossa (i alla fall på ytan, man glömmer ju gärna bort att Barcas startelva också tjänar en del slantar och till stora delar inte var helt gratis att håva in). Järngänget mot stjärnhimlen, skolning mot obruten talang, långsiktigt tänkande mot den ständiga revolutionen.

Barca odlar, Real annekterar.

Inget märkligt med det, bara kul för dramaturgin. 

Jag bara tycker det är synd att vi aldrig får se de där snuskiga pengahögarna spenderas med en tanke, med ett klart och tydligt syfte. Att en fotbollshjärna får sätta sig i sandlådan och bygga sitt slott, flankerad av musklerna som krävs för de högsta tornen och spirorna.

Jag tror helt enkelt inte att Manuel Pellegrini hade valt att värva C-Ron, Benzema, Kaka, Arbeloa och Xabi Alonso. Eller skeppat iväg Sneijder och Robben, för den delen.

Och ja, det är klart att vi nu kommit fram till den roliga delen. Hur borde Real Madrid egentligen se ut? I en mindre ambitiös Football Manager-save har jag hoppat in under transferfönstret sommaren 2010 och har hittills gjort följande fint genomtänkta transfers.

---

UT:

Karim Benzema, till Liverpool på lån (med köpoption)
Rafael van der Vaart, till Bayern München på lån (med köpoption)
Mahamadou Diarra, till Bayern München för 50 miljoner
Fernando Gago, till Valencia för 42 miljoner
Alvaro Arbeloa, till Liverpool för en back Carlsberg
Royson Drenthe, till Werder Bremen för 40 miljoner
Christoph Metzelder, fri transfer
Jerzy Dudek, fri transfer

Kommentar: Ut med skiten! Higuain var redan förra säsongen bättre än någon fattade, trots att han under slutspurten av ligan inte kunde undgå att göra mål, och Benz har inte fungerat - inte än. Både han och van der Vaart bär på för mycket potential för att kastas bort helt. 
   Innermittfältet är trångt, trots hela tre platser. Diarra är nästan alltid trasig, Gagos stjärna är mitt i mellan lovande och falnande och mitt i allt dyker Canales upp.
   Arbeloa? Han håller bara inte.

IN:

Luka Modric, från Tottenham för 425 miljoner
Marouane Chamakh, från Bordeaux för 600 miljoner
Jesus Navas, från Sevilla för 740 miljoner
Vedran Corluka, från Tottenham för 250 miljoner
Moussa Sissoko, från Toulouse för 195 miljoner

Kommentar: Modric och Navas fyller luckorna på det offensiva mittfältet som trots allt finns, det där hålet som Granero ännu inte är stor nog för. Chamakh kommer med tyngd, Corluka är defensiv utfyllnad för Ramos och Sissoko är några års utveckling från att vara Lass Diarra 2.0. 

Real Madrid borde alltså se ut så här:


C-Ron---------------------Chamakh-------------------Navas

--------------------------------Kaka--------------------------------


   ----------------Xabi Alonso-----------Diarra-----------------

Marcelo----------Pepe---------------------Albiol----------Ramos

--------------------------------Casillas-------------------------------


---

Oh well, verkligheten kallar. Väntan på klassikern har börjat.

Ska vi säga 2-1?

onsdag 7 april 2010

No bizniz like Messi's bizniz

Messis uppvisning igår väcker ju en del frågor. Att han är den enskilt bästa spelaren att spela professionell fotboll är upphöjt bortom allt tvivel. Pele var bäst på sin tid, Maradona på sin, store Ronaldo på sin och den lilla loppen är bäst just nu.

Sporten har aldrig varit snabbare än nu, spelarna aldrig starkare och bättre tränade på alla områden.

Punkt.

Däremot börjar jag tänka på andra enmansshower och oförglömliga prestationer. En lista följer således, utan inbördes ranking.

---


– Freddie Ljungberg - Final i FA Cupen - 2003
Han bokstavligen rinner igenom ett halvt försvar innan han skickar bollen i omloppsbana kring stackars Cudicini. Ett klassmål av en klasspelare, på Wembley, i den tyngsta av matcher i engelsk fotboll - och killen är svensk.


---

Volleyn.

Zinedine Zidane - Final i Champions League - 2002
Fotboll har aldrig varit så vackert som när Zizou spelade den, och det här är hans livsverk. Kolla balansen, kolla blicken, kolla pendeln.


---

 Nu blev det läggdags. Men räkna med fler poster på listan.

Lebensraum

När Viasats ess Niklas Holmgren belyser Sir Alex' anspråkslösa citat om att Bayern håller samma klass som Roma gjorde vid tiden för den osmakliga slakten tänker vi alla samma sak.

Det här kommer sluta illa för tyskarna.

Matchen som skulle handla om Bayerns kanter och Rooneys frånvaro rivstartade när just Wazza skarvade fram Gibson till 1-0 och fortsatte med att Valencia och Nani hade lekstuga två gånger om till 2-0 och 3-0. Chansningen med tjurnacken från Liverpool höll (den som tror att Rooney var hundra procent från start räcker upp en hand), liksom alla andra sömmar.

United tryckte upp Bayern mot väggen, höll kniven mot strupen och vägrade helt sonika att släppa taget. Hade markeringen på Robben och Ribery varit tätare kunde den klassats som hårdporr. Om nu inte Evra nu har fel stjärntecken lär kampen mellan honom och Clichy i les bleus vara avgjord för en tid framöver.

Sir Alex vände Europas bästa kanter mot sig själva och van Gaal måste ha hållit för ögonen varje gången bollen skickades ut mot vänsterkanten - och det gjorde den ofta.

Det var en överkörning, en utklassning utan dess like. Jag satt och funderade på hur ett formtoppat Barca skulle kunna klara av den aggressiviteten i Madrid när Olic vinklade in reduceringen från ingen vinkel alls.

Tankarna i paus gick ungefär så här:

– Olic får stånga in hur många mål han vill, om United fortsätter i det här tempot kommer det bli tvåsiffrigt.
– Men de måste ju tröttna någon gång?
– Varför då? Det är Manchester United. Rooney spelar med en stukad fot. Vem i det här laget skulle vika ner sig eller sluta springa?

Svaret fick vi nästan direkt i andra halvlek. Vinden ute på kanterna vände och Ribery var på väg att montera upp en svängdörr när Rafael tröttnade, tog sitt andra gula kort och helt på egen hand förlorade matchen. Trycket, och van Buyten, flyttade genast upp till Uniteds straffområde.

Då var det 35 minuter kvar.

Att det sedan var Ribery som pricksköt på Robbens sträckta vrist, ja, det var bara ett av många sätt som det här kunde avgöras på.

---

Och så de tre bästa från respektive lag.

Varm.
Valencia - Gomez

Het.
Evra - Butt

Disco.
Nani - Robben (ja, tack vare målet)

söndag 4 april 2010

Livsöden


Det är dock tre andra öden som fångar mitt öga i de tre "stora" ligorna.

---

Rafa Benitez ägnade veckan åt att köra ner ytterligare spikar i sin kista. Misslyckandet med att forma Ryan Babel till något användbart tog sig ännu ett uttryck när den rappande stormvinden svingade sig ut från Estádio da Luz.

Sedan förvånade han en hel värld genom att plocka av Nando Torres när Pool desperat jagade en helt nödvändig seger mot Birmingham. Nando är förvånad medan Stevie G mest ser uppgiven ut. Rafa däremot, han verkar nästan försöka hålla tillbaka ett mystiskt leende - en provocerande min. Efteråt uppgav han att det helt enkelt handlade om trötthet och en sliten kropp, men vad säger man då om reaktionerna från killen som skulle ha varit "exhausted"? 

Inga nätbilder därifrån än, men av de bilder jag precis såg på fyran så ser han inte särskilt glad ut över att äntligen få vila lite.

Bara ett i raden av beslut som ser konstiga ut på håll, måhända, men de börjar bli väldigt många nu och uttalanden som kommit från truppen under säsongen indikerar ett bortkastad förtroende. Sådant är långt mer problematiskt än frånvaron av titlar. Om spelarna inte längre sluter leden bakom honom, ja, då skall vi låta ropen skalla.

---

Liverpools marknadsvärde är dock fortfarande skyhögt, med eller utan titlar, också jämfört med övriga storklubbar i Europa. Standard Chartered betalade i september £80 miljoner för att synas på tröjorna fyra år framåt.

För att sätta den siffran i sitt sammanhang - och hela Premier Leagues ekonomiska slagkraft - kan vi jämföra med Juventus förhandlingar om samma sponsoravtal. Tidigare i veckan blev det klart att brittiska Betclick betalar €16 miljoner för två år, ett avtal värt en knapp tredjedel av Pools dito. Calciopoli är givetvis en del av förklaringen, Premier Leagues explosionsartade tillväxt en annan.

---

På samma spår - att den spanska modellen är skev och har gett upphov till en vansinnig obalans visste vi redan. Nu har obalansen, och minskningen i attraktionskraft som följer, fått ytterligare synliga resultat.
Synar man TV-avtalen - som sajten Futebol Finance har gjort - ser man att Premier League genererar mest, med Serie A som god tvåa och, håll i er nu, franska Ligue 1 på tredje plats. 

La Liga kommer därefter, tätt följt av Bundesliga. Det vi ser är att man uppskattar att intresset för den franska förstadivisionen, och därmed också värdet, är högre än den spanska motsvarigheten. 

Världens bästa liga? Inte om marknaden, och det betyder i förlängningen du och jag och hur mycket vi är villiga att betala, får bestämma.

onsdag 31 mars 2010

En Song för Zlatan

Ikväll är det synd om Alex Song.

Han har vuxit enormt sedan han för första gången tog plats i startelvan. Han slänger sällan bort passningar, han är så tuff och så hård man kan vara som någon i knattelängd kan och han är mångsidig på ett sätt som fotbollstränare avgudar. 


Jag trodde ärligt talat inte att Gallas bortfall skulle betyda sååå mycket. Nu såg jag inte hela matchen, men bara efter att ha sett höjdpunkterna - och Barcas två mål - är det tydligt att just Song har stor del i Gunners förlust. Målen är nästan identiska; Zlatan tar båglöpningnen rakt in i Songs zon (och tro inte att det var en slump) som varken tar några steg upp eller har någon som helst markering. Clichy och Vermaelens har också lite för vilsna uppsyner för ett lag som vill bli mästare. 

På andra målet följer den senare med Messi några meter upp - tydliga direktiv från Wenger? - och resten av backlinjen står högt, utan att det finns press på bollhållaren. En dödssynd. Att Arsenal vill döda mittplan är tydligt, och att man trycker upp backlinjen istället för att kollapsa runt eget straffområde är riktigt modigt. Men Xavi, det enda hotet i den ytan när Iniesta är borta, får stå och måtta en passning mot Zlatan, som i sin tur inte får någon som helst bevakning från Song, och så har Gunners mer eller mindre slängt bort sina chanser. Slarvigt.

Känslan är att Arsenal, trots två snabba mål, misslyckades mer än Barca lyckades.

Och att det bara finns en Ibrakadabra.

---

Almunia? Ja...han kan ha kostat Wenger två titlar på mindre än en vecka. Jag undrar hur nära fransmannen är att slå en signal till Igor Akinfeev eller Steve Mandanda.

Pierre är inte här

Bestående intrycket av Bayerns gammeltyska malande seger mot Man Utd (läs; Patrice Evra) är att Luca Tonis flytt till Roma är en av de mer lyckade övergångarna under säsongen. Helt plötsligt har Gomes och Ollic, två av de mer underskattade anfallarna på den här sidan Sergio Pellissier, råd att misslyckas utan att behöva se sig över ryggen.

Ollic/Gomes ensam längst fram, Robben och Ribery som defensiva yttrar och ett block med tre defensiva centrala mittfältare är tipset för returen. På andra sidan står Gary Neville - som hade stora problem igår så fort Nani inte var hela vägen tillbaka - men ingen Rooney. 

Ingen Rooney.

---

Jag hoppar över Arsenal-Barca, som förresten kommer sluta 1-1, för att koncentrera mig på saker som bullbak och umgänge. Det är ju returen som är något att se.

---

Ingen jävla Rooney.

måndag 29 mars 2010

Arsène is like an itching in my heart (and I can't scratch it)

Snälla, rara, söta Arsène, kan du inte ta en klunk av det där rödvinet du dricker när du haft en tung dag på dagiset på St Albans och låta vreden koka bort? Du står ju inför ditt livs chans att vinna Champions League, och det är verkligen inte en tidpunkt för tjurskallighet.

Vi känner ju honom annars som ett högtravande, omöjligt envist och omöjligt enögt geni som pulveriserat George Grahams boring, boring Arsenal. Det finns ingen man eller kvinna i hela Europa som kan vara så infantilt trotsig och arrogant (där utanför sitter ju en viss Diego Armando Maradona och ber journalister suga kuk). Sir Alex kan bli rasande, javisst, och Trappatoni kan flytta berg med sina crazy eyes, men Wenger har ännu inte mött sin överman i självövertygelse.

Det är det där självförtroendet och blinda tro på sin idé som skapade The Invincibles och gjort honom till ikon, legend, Gud i vissa delar av London. Det är också det som fällt krokben för honom och som är den där sista lilla skillnaden mellan Arsenal och Man Utd - mellan ett älskat lag och ett vinnande lag.

Och nu ska det där älskade laget möta en jämlike, en spegelbild så när som på en svensk magiker och en kärna av cyniska vinnarskallar.

Pep gör inte heller han särskilt stora avkall på sin idé, men han har ett större register att spela ut. Han har än bättre skolade spelare, han har Ibrakadabra, han har både tyngd och fart på mitten. Barca är mer Barca än vad Arsenal är Arsenal, om det säger er något.

Utan Gallas finns ingen som kan mäta sig med Ibras styrka, så den raka bollen - hur sällsynt den än är, så är den nästan alltid framgångsrik - måste stoppas innan den slås. Där finns nyckeln i den här kvarten.

Iniesta saknas, Xavi är precis tillbaka från skada och med de förutsättningarna är katalanerna ett haltande lag. I Stuttgart, mot ett aggressivt och modigt hemmalag, kom man undan med hjärtat i halsgropen och matchen mot Mallorca i helgen var knappast ett styrkebesked. Då skickades dessutom Messi in i mitten, i någon sorts trequartistaroll liknande den han hade långa stunder i CL-finalen, och det skickar tydliga signaler.

Pep litar varken på att Messi ska vinna matchen mot Clichy eller att en matchotränad Xavi ska kunna styra tempot. Det vore kul om snälla, rara, söta Arsène kunde lägga principerna åt sidan och sikta på att anfalla Barca där - punkten där det verkligen gör ont.

söndag 28 mars 2010

Rester med gäster

Det spelades ju ett par intressanta cupmatcher i veckan också.

Framför allt finalen i franska ligacupen, turneringen där ligans fyra främsta tack vare ett märkligt seedningssystem inte kan mötas förrän i semin. Marseille rodde hem en het och känsloladdad match (såklart, ingenting Marseille gör kan vara mekaniskt eller vardagligt) tack vare, i tur och ordning, Diawara, Valbuena och självmålande Chalmé, och var det klart bättre laget.

Men det är klart, de ska ju inte spela fransk fotbolls största match sedan VM-finalen 2006 på tisdag.

---

Tottenham malde ner Fulham i kvartsfinalen i FA-cupen och drar till Wembley för att möta stackars, stackars Pompey. Det här är ju rätt forum för skrällar, men vem skulle kunna tro att Avram Grant har ens tillstymmelsen till en chans att störa Spurs?

I andra änden är Chelsea sedan tidigare klart för möte med samma Villa man detroniserade i eftermiddag. Grabbarna från Birmingham är precis som vanligt inne i en vårdepression utan dess like, och bryter givetvis inte den mot ett monstruöst Chelsea, som i rent ursinne efter debaclet i CL äter upp allt som kommer i deras väg.

Bajs på fläkten

Kul vecka det här, med uppsnack inför CL-kvartarna, viktiga ångestmatcher i Spanien, ytterligare maktrockader i Italien. Och så [suuupebassens] fall from grace i Kalmar.

---

Att Ricardo Santos skulle bli viktig för Nanne i år var inte svårt att förstå. Tre mål på tre matcher, ensam målgörare i laget och den största anledningen till att man står på två poäng - han har varit rent oumbärlig. Även om man kan höja på ögonbrynen åt de tre boråsarna som står och tittar på när han nickar in ett noll...

Jael däremot, den nya superbrassen, har det tufft. Ett missat teoripass betyder utegångsförbud, både för honom och Sacramento, och mer behövs inte för att skapa olustiga associationer till tidigare problembarn. Oavsett vad Rydström och Wastå och de andra som har varit med under hela den här sydamerikanska revyn säger, så skapar sådana här incidenter frågetecken. Det minskar Nannes handlingsutrymme. Efter två poäng på tre matcher, med en mittback som spelar med nerverna på skjortärmarna (Paulus), är det just handlingsutrymme han behöver.

Å andra sidan, historien lär oss att det ska mycket till innan vi kan räkna bort Jael. Killen som gör mål här var helt värdelös i match på match när han kom, och för Ricardo tog det nästan tre säsonger innan han gjorde någon egentlig nytta.

---

Malmö verkar ha bestämt sig för att gasa redan från början. Om Ålen nu har jagat iväg startspöket till slut har Rolle tre starka anfallsalternativ och lika många sätt att anfalla på. Utan Ofere har man satt kanterna i fokus, med honom kan man spela ett ännu rakare spel från mitten och någonstans där bakom ryktas det att Wilton Figureido joggar runt.

---

På ön fick Arsène Wenger bevis på att man faktiskt kan sakna Jens Lehmann ibland. Manuel Almunia har stått för ett fint litet förvandlingstrick och vuxit in i kostymen som målvakt hos en Big Four-klubb, men igår tabbade han bort Gunners titelchans. Wenger kan allt om att fostra fotbollsspelare - allt utom hur man formar en trygg, stabil sista utpost.

7-1 på Stamford Bridge och 4-0 på Reebok Stadium är inte så mycket att säga om. Det går att prata om styrkebesked, om glödhett anfallsspel och blablabla...det var två planenliga segrar och betyder att båda lagen går in i nästa veckas holmgång med adrenalin och självförtroende sprutande ur öronen. Punkt. Siffrorna brukar ha en tendens att segla iväg när mittenlagen börjar snegla mot sommaruppehållet och avgörande cupmatcher.

Everton däremot, finns det massor att säga om. De snubblar och snavar under en halva av säsongen, och går som tåget den andra. Den här gången var det Lescotts pinsamma iver att sticka till City som sabbade första delen och det tog David Moyes ett halvår att pussla ihop bitarna till ett lag igen. Med hjälp av Bilyaletdinov och Donovan drog han igång maskinen igen och 2-0 på just City i veckan skickar Everton mot Europa igen. 

Det tackar Pool för, som säkert också tackar El Niño efter 1-0 och 3-0 mot Sunderland, som har tagits ner på jorden igen under vintern, medan Spurs smyger vidare på sin fjärdeplats och Avram Grant letar ljuspunkter i sitt och Portsmouths bottenlösa avgrund. Pompey åker ut med huvudet före och kan nog må bra av att sanera sina skulder i Championship istället.

---

Sevilla är ett annat gäng som åker rutschbana i tabellen. Inte blir den lilla formsvackan bättre av att styrelsen kickar Manolo Jimenez i ett anfall av lika delar vansinne som kortsiktighet. Åttondel i CL, final i Copa del Rey, en femteplats i ligan trots stora skadebekymmer - andalusierna gör en bra säsong, en riktigt bra säsong. Dessutom är Navas, Negredo och Palop är alla tre aktuella för att åka till VM med världens just nu bästa landslag. Men, tålamod är inte en dygd i La Liga. 

0-3 på El Madrigal ikväll, mot ett Villarreal som numera mönstrar ett modigt 4-3-3 och en Pepe Rossi i VM-form (som bara kan hoppas att Lippi har TV4Sport). Fem poäng skiljer mellan ubåtarna och Sevilla nu. Gapet lär inte bli större.

I en annan del av krisen gjorde tremetersmannen Zigic bort sig - igen. Det är inte lätt att ersätta David Villa, men herregud, man kan ju åtminstone försöka. Oddsen på att serben spelar kvar i Valencia nästa säsong? Aja, det var inte mycket som hade kunnat rädda Valencia mot Zaragoza, som ser ut att klamra sig kvar. Kul det, jag vill se mer av Arizmendi.

Och visst ja, Barca och Real spelade ju också rätt viktiga matcher. I Madrid var storebror störst och lille Agüero vackrast, precis som vanligt, medan Mallorca inkasserade sin andra hemmaförlust för säsongen när Ibrakadabra vände världen ryggen. På Mallis lär man dock inte oroa sig alltför mycket för sin plats i Europa - inte så länge man har en sådan überfunktionell kille som Aduriz längst fram.

---

I Italien vägrade Roma återigen att förlora, den här gången mot laget som vägrar att vinna. Den eviga staden har inte fått uppleva en förlust i ligan sedan i november och nu är man bara en poäng efter il nerazurri. Underbara, älskade Luca Toni, som Bayern höll på att kväva ihjäl, upplever en tredje vår och som man unnar honom det. 

Både Roma och Inter har ett helvete att vandra igenom fram till Scoudetton. Närmast åker Ranieri och gänget till Bari och en av de svåraste bortamatcherna som går att spela i Serie A 2010. Därefter följer bland annat ett Rom-derby, svängiga Sampdoria och alltid jobbiga Chievo i sista omgången. Inter ska ta emot ett desperat Juventus, åka till Florens och så möta ett Lazio som slåss för allt möjligt, inte minst överlevnad.

De ska i alla fall inte möta Palermo, och det ska de vara glada för. Att Juve slängde Miccoli åt sidan är fullständigt obegripligt, men kanske passar han helt enkelt bättre i kaoset på Sicilien än den mekaniserade vardagen i Turin. Hur som hur håller ensam på att snuva den gamla damen på CL-platsen, medan hon själv famlar i ett becksvart mörker efter något att stötta sig mot. Evigt unge Del Piero leder henne vidare.

---

I övrigt har ryska ligan kommit igång igen, och det med en bra start för fotbollsundret i Tatarstan. Rubin fick visserligen bara en poäng hemma mot Groznyi, men ligger ändå på andra plats efter tre omgångar.

Noterbart - Ryssland, med det mest extrema klimatet bland de stora fotbollsnationerna, spelar vår/höst. Visst, med oljepengar går det att köpa många fina konstgräsplaner och ambitiösa sydamerikaner, men borde det inte finnas en lärdom att dra här? Ska vi här och nu slå fast att Sverige ligger så långt efter resten av världen tack vare elementära saker som begränsad talangpool och brist på pengar - men också avsaknad av självinsikt och handlingskraft?

När inte ens en sådan enkel som att kontrollera att alla klubbar i Allsvenskan har en stor presenning att dra över planen när det snöar eller ösregnar fungerar, vilken skillnad gör det då om vi spelar vår/höst eller höst/vår?

torsdag 25 mars 2010

Ekonomisk dopning?

Det händer saker i Europa.

Ingen har väl missat öststaternas stadiga frammarsch, eller den sedan länge förväntade nystarten i Italien, där framför allt Milan och Juventus famlar efter både identitet och talang. Så långt, allt gott.

Mitt i allt det här, när Premier League har seglat upp som världens genomgående bästa fotbollsliga, har vi slutat prata om Spanien. Eller snarare La Liga bakom Barca och Real, och den märkliga situationen som ligan har sjunkit ner i.

De båda medlemsägda klubbarna bildar tillsammans den cirkus som ensam håller spansk fotboll flytande, och resten slåss om, just det, resterna. Det finns ett snävt toppskikt, bestående av två lag; strax därunder finns de som slåss att få komma ut i Europa; därunder ett enormt hav som i andra länder kallas mellanskikt och så en handfull strykgäng.

Villarreal, Sevilla, Atletico, Valencia, Deportivo är etablerade topplag, enstaka uppstickare kan då och då spränga sig in. Hemmastarka Mallorca gör det i år, Athletic Bilbao gjorde det ifjol. Inför varje säsong spekuleras det i vilket eller vilka lag som ska störa festen för de två jättarna, och efter varje säsong kliar sig de ansvariga i huvudet och undrar varför det inte gick den här gången heller.

Förutom de två stora så har endast tre klubbar vunnit ligan 73 av de hitintills 78 avverkade säsongerna. Det är en sjuk utveckling, eller brist på sådan, men den är inte svår att förstå om man dyker ner lite längre i siffrorna.

I de flesta ligor finns ett kollektivt TV-avtal som fördelas tämligen jämnt över alla klubbar. När Premier League nyligen sålde sina internationella sändningsrättigheter för 1,4 miljarder pund blev det snabbt klart att de nya friska slantarna (förra avtalet såldes för ungefär hälften av den summan) skulle användas för att öka fallskärmen för de relegerade klubbarna, och i övrigt spridas jämnt över ligan.  Det här är det tydligaste exemplet på hur en kollektiv försäljning av rättigheter ser ut. La Liga däremot, är ett övertydligt exempel på hur en individuell försäljning fungerar.

Mellan 50-60 procent av ligans totala TV-intäkter tillfaller Real och Barca. Över hälften! Vad det gör för tävlingsbalansen tror jag alla inser. Kolosserna håvar in mest pengar, kan spendera mest på ny talang, bygger således de mest konkurrenskraftiga lagen, skördar störst framgång nationellt och internationellt och får därmed ytterligare en morot att locka extraordinär talang med - vilket gör att de väcker mest intresse, flest tittare och mest TV-pengar. Vad vore rättigheterna till La Liga utan Cristiano Ronaldo och Leo Messi?

Det är en cirkel som är mycket, mycket svår att bryta. Det finns ingen klubb som har ens en teoretisk möjlighet att hänga med, men förbundet står bredvid och låter det tåget rulla vidare. Om spanjorerna är nöjda med att det spelas ett tiotal stora, intresseväckande matcher, utöver El Clasico, per säsong så, ja, fine.

Men kom inte och snacka om att det skulle vara världens bästa liga, eller att de skuldtyngda engelska toppklubbarna skulle syssla med ekonomisk dopning. La Liga är en sanktionerad kartell, där supportrar för 18 av de 20 lagen lämnas ute i kylan, i väntan på ett tåg som de aldrig kommer få kliva ombord på. Vad som händer i England lär vi återkomma till.