onsdag 31 mars 2010

En Song för Zlatan

Ikväll är det synd om Alex Song.

Han har vuxit enormt sedan han för första gången tog plats i startelvan. Han slänger sällan bort passningar, han är så tuff och så hård man kan vara som någon i knattelängd kan och han är mångsidig på ett sätt som fotbollstränare avgudar. 


Jag trodde ärligt talat inte att Gallas bortfall skulle betyda sååå mycket. Nu såg jag inte hela matchen, men bara efter att ha sett höjdpunkterna - och Barcas två mål - är det tydligt att just Song har stor del i Gunners förlust. Målen är nästan identiska; Zlatan tar båglöpningnen rakt in i Songs zon (och tro inte att det var en slump) som varken tar några steg upp eller har någon som helst markering. Clichy och Vermaelens har också lite för vilsna uppsyner för ett lag som vill bli mästare. 

På andra målet följer den senare med Messi några meter upp - tydliga direktiv från Wenger? - och resten av backlinjen står högt, utan att det finns press på bollhållaren. En dödssynd. Att Arsenal vill döda mittplan är tydligt, och att man trycker upp backlinjen istället för att kollapsa runt eget straffområde är riktigt modigt. Men Xavi, det enda hotet i den ytan när Iniesta är borta, får stå och måtta en passning mot Zlatan, som i sin tur inte får någon som helst bevakning från Song, och så har Gunners mer eller mindre slängt bort sina chanser. Slarvigt.

Känslan är att Arsenal, trots två snabba mål, misslyckades mer än Barca lyckades.

Och att det bara finns en Ibrakadabra.

---

Almunia? Ja...han kan ha kostat Wenger två titlar på mindre än en vecka. Jag undrar hur nära fransmannen är att slå en signal till Igor Akinfeev eller Steve Mandanda.

Pierre är inte här

Bestående intrycket av Bayerns gammeltyska malande seger mot Man Utd (läs; Patrice Evra) är att Luca Tonis flytt till Roma är en av de mer lyckade övergångarna under säsongen. Helt plötsligt har Gomes och Ollic, två av de mer underskattade anfallarna på den här sidan Sergio Pellissier, råd att misslyckas utan att behöva se sig över ryggen.

Ollic/Gomes ensam längst fram, Robben och Ribery som defensiva yttrar och ett block med tre defensiva centrala mittfältare är tipset för returen. På andra sidan står Gary Neville - som hade stora problem igår så fort Nani inte var hela vägen tillbaka - men ingen Rooney. 

Ingen Rooney.

---

Jag hoppar över Arsenal-Barca, som förresten kommer sluta 1-1, för att koncentrera mig på saker som bullbak och umgänge. Det är ju returen som är något att se.

---

Ingen jävla Rooney.

måndag 29 mars 2010

Arsène is like an itching in my heart (and I can't scratch it)

Snälla, rara, söta Arsène, kan du inte ta en klunk av det där rödvinet du dricker när du haft en tung dag på dagiset på St Albans och låta vreden koka bort? Du står ju inför ditt livs chans att vinna Champions League, och det är verkligen inte en tidpunkt för tjurskallighet.

Vi känner ju honom annars som ett högtravande, omöjligt envist och omöjligt enögt geni som pulveriserat George Grahams boring, boring Arsenal. Det finns ingen man eller kvinna i hela Europa som kan vara så infantilt trotsig och arrogant (där utanför sitter ju en viss Diego Armando Maradona och ber journalister suga kuk). Sir Alex kan bli rasande, javisst, och Trappatoni kan flytta berg med sina crazy eyes, men Wenger har ännu inte mött sin överman i självövertygelse.

Det är det där självförtroendet och blinda tro på sin idé som skapade The Invincibles och gjort honom till ikon, legend, Gud i vissa delar av London. Det är också det som fällt krokben för honom och som är den där sista lilla skillnaden mellan Arsenal och Man Utd - mellan ett älskat lag och ett vinnande lag.

Och nu ska det där älskade laget möta en jämlike, en spegelbild så när som på en svensk magiker och en kärna av cyniska vinnarskallar.

Pep gör inte heller han särskilt stora avkall på sin idé, men han har ett större register att spela ut. Han har än bättre skolade spelare, han har Ibrakadabra, han har både tyngd och fart på mitten. Barca är mer Barca än vad Arsenal är Arsenal, om det säger er något.

Utan Gallas finns ingen som kan mäta sig med Ibras styrka, så den raka bollen - hur sällsynt den än är, så är den nästan alltid framgångsrik - måste stoppas innan den slås. Där finns nyckeln i den här kvarten.

Iniesta saknas, Xavi är precis tillbaka från skada och med de förutsättningarna är katalanerna ett haltande lag. I Stuttgart, mot ett aggressivt och modigt hemmalag, kom man undan med hjärtat i halsgropen och matchen mot Mallorca i helgen var knappast ett styrkebesked. Då skickades dessutom Messi in i mitten, i någon sorts trequartistaroll liknande den han hade långa stunder i CL-finalen, och det skickar tydliga signaler.

Pep litar varken på att Messi ska vinna matchen mot Clichy eller att en matchotränad Xavi ska kunna styra tempot. Det vore kul om snälla, rara, söta Arsène kunde lägga principerna åt sidan och sikta på att anfalla Barca där - punkten där det verkligen gör ont.

söndag 28 mars 2010

Rester med gäster

Det spelades ju ett par intressanta cupmatcher i veckan också.

Framför allt finalen i franska ligacupen, turneringen där ligans fyra främsta tack vare ett märkligt seedningssystem inte kan mötas förrän i semin. Marseille rodde hem en het och känsloladdad match (såklart, ingenting Marseille gör kan vara mekaniskt eller vardagligt) tack vare, i tur och ordning, Diawara, Valbuena och självmålande Chalmé, och var det klart bättre laget.

Men det är klart, de ska ju inte spela fransk fotbolls största match sedan VM-finalen 2006 på tisdag.

---

Tottenham malde ner Fulham i kvartsfinalen i FA-cupen och drar till Wembley för att möta stackars, stackars Pompey. Det här är ju rätt forum för skrällar, men vem skulle kunna tro att Avram Grant har ens tillstymmelsen till en chans att störa Spurs?

I andra änden är Chelsea sedan tidigare klart för möte med samma Villa man detroniserade i eftermiddag. Grabbarna från Birmingham är precis som vanligt inne i en vårdepression utan dess like, och bryter givetvis inte den mot ett monstruöst Chelsea, som i rent ursinne efter debaclet i CL äter upp allt som kommer i deras väg.

Bajs på fläkten

Kul vecka det här, med uppsnack inför CL-kvartarna, viktiga ångestmatcher i Spanien, ytterligare maktrockader i Italien. Och så [suuupebassens] fall from grace i Kalmar.

---

Att Ricardo Santos skulle bli viktig för Nanne i år var inte svårt att förstå. Tre mål på tre matcher, ensam målgörare i laget och den största anledningen till att man står på två poäng - han har varit rent oumbärlig. Även om man kan höja på ögonbrynen åt de tre boråsarna som står och tittar på när han nickar in ett noll...

Jael däremot, den nya superbrassen, har det tufft. Ett missat teoripass betyder utegångsförbud, både för honom och Sacramento, och mer behövs inte för att skapa olustiga associationer till tidigare problembarn. Oavsett vad Rydström och Wastå och de andra som har varit med under hela den här sydamerikanska revyn säger, så skapar sådana här incidenter frågetecken. Det minskar Nannes handlingsutrymme. Efter två poäng på tre matcher, med en mittback som spelar med nerverna på skjortärmarna (Paulus), är det just handlingsutrymme han behöver.

Å andra sidan, historien lär oss att det ska mycket till innan vi kan räkna bort Jael. Killen som gör mål här var helt värdelös i match på match när han kom, och för Ricardo tog det nästan tre säsonger innan han gjorde någon egentlig nytta.

---

Malmö verkar ha bestämt sig för att gasa redan från början. Om Ålen nu har jagat iväg startspöket till slut har Rolle tre starka anfallsalternativ och lika många sätt att anfalla på. Utan Ofere har man satt kanterna i fokus, med honom kan man spela ett ännu rakare spel från mitten och någonstans där bakom ryktas det att Wilton Figureido joggar runt.

---

På ön fick Arsène Wenger bevis på att man faktiskt kan sakna Jens Lehmann ibland. Manuel Almunia har stått för ett fint litet förvandlingstrick och vuxit in i kostymen som målvakt hos en Big Four-klubb, men igår tabbade han bort Gunners titelchans. Wenger kan allt om att fostra fotbollsspelare - allt utom hur man formar en trygg, stabil sista utpost.

7-1 på Stamford Bridge och 4-0 på Reebok Stadium är inte så mycket att säga om. Det går att prata om styrkebesked, om glödhett anfallsspel och blablabla...det var två planenliga segrar och betyder att båda lagen går in i nästa veckas holmgång med adrenalin och självförtroende sprutande ur öronen. Punkt. Siffrorna brukar ha en tendens att segla iväg när mittenlagen börjar snegla mot sommaruppehållet och avgörande cupmatcher.

Everton däremot, finns det massor att säga om. De snubblar och snavar under en halva av säsongen, och går som tåget den andra. Den här gången var det Lescotts pinsamma iver att sticka till City som sabbade första delen och det tog David Moyes ett halvår att pussla ihop bitarna till ett lag igen. Med hjälp av Bilyaletdinov och Donovan drog han igång maskinen igen och 2-0 på just City i veckan skickar Everton mot Europa igen. 

Det tackar Pool för, som säkert också tackar El Niño efter 1-0 och 3-0 mot Sunderland, som har tagits ner på jorden igen under vintern, medan Spurs smyger vidare på sin fjärdeplats och Avram Grant letar ljuspunkter i sitt och Portsmouths bottenlösa avgrund. Pompey åker ut med huvudet före och kan nog må bra av att sanera sina skulder i Championship istället.

---

Sevilla är ett annat gäng som åker rutschbana i tabellen. Inte blir den lilla formsvackan bättre av att styrelsen kickar Manolo Jimenez i ett anfall av lika delar vansinne som kortsiktighet. Åttondel i CL, final i Copa del Rey, en femteplats i ligan trots stora skadebekymmer - andalusierna gör en bra säsong, en riktigt bra säsong. Dessutom är Navas, Negredo och Palop är alla tre aktuella för att åka till VM med världens just nu bästa landslag. Men, tålamod är inte en dygd i La Liga. 

0-3 på El Madrigal ikväll, mot ett Villarreal som numera mönstrar ett modigt 4-3-3 och en Pepe Rossi i VM-form (som bara kan hoppas att Lippi har TV4Sport). Fem poäng skiljer mellan ubåtarna och Sevilla nu. Gapet lär inte bli större.

I en annan del av krisen gjorde tremetersmannen Zigic bort sig - igen. Det är inte lätt att ersätta David Villa, men herregud, man kan ju åtminstone försöka. Oddsen på att serben spelar kvar i Valencia nästa säsong? Aja, det var inte mycket som hade kunnat rädda Valencia mot Zaragoza, som ser ut att klamra sig kvar. Kul det, jag vill se mer av Arizmendi.

Och visst ja, Barca och Real spelade ju också rätt viktiga matcher. I Madrid var storebror störst och lille Agüero vackrast, precis som vanligt, medan Mallorca inkasserade sin andra hemmaförlust för säsongen när Ibrakadabra vände världen ryggen. På Mallis lär man dock inte oroa sig alltför mycket för sin plats i Europa - inte så länge man har en sådan überfunktionell kille som Aduriz längst fram.

---

I Italien vägrade Roma återigen att förlora, den här gången mot laget som vägrar att vinna. Den eviga staden har inte fått uppleva en förlust i ligan sedan i november och nu är man bara en poäng efter il nerazurri. Underbara, älskade Luca Toni, som Bayern höll på att kväva ihjäl, upplever en tredje vår och som man unnar honom det. 

Både Roma och Inter har ett helvete att vandra igenom fram till Scoudetton. Närmast åker Ranieri och gänget till Bari och en av de svåraste bortamatcherna som går att spela i Serie A 2010. Därefter följer bland annat ett Rom-derby, svängiga Sampdoria och alltid jobbiga Chievo i sista omgången. Inter ska ta emot ett desperat Juventus, åka till Florens och så möta ett Lazio som slåss för allt möjligt, inte minst överlevnad.

De ska i alla fall inte möta Palermo, och det ska de vara glada för. Att Juve slängde Miccoli åt sidan är fullständigt obegripligt, men kanske passar han helt enkelt bättre i kaoset på Sicilien än den mekaniserade vardagen i Turin. Hur som hur håller ensam på att snuva den gamla damen på CL-platsen, medan hon själv famlar i ett becksvart mörker efter något att stötta sig mot. Evigt unge Del Piero leder henne vidare.

---

I övrigt har ryska ligan kommit igång igen, och det med en bra start för fotbollsundret i Tatarstan. Rubin fick visserligen bara en poäng hemma mot Groznyi, men ligger ändå på andra plats efter tre omgångar.

Noterbart - Ryssland, med det mest extrema klimatet bland de stora fotbollsnationerna, spelar vår/höst. Visst, med oljepengar går det att köpa många fina konstgräsplaner och ambitiösa sydamerikaner, men borde det inte finnas en lärdom att dra här? Ska vi här och nu slå fast att Sverige ligger så långt efter resten av världen tack vare elementära saker som begränsad talangpool och brist på pengar - men också avsaknad av självinsikt och handlingskraft?

När inte ens en sådan enkel som att kontrollera att alla klubbar i Allsvenskan har en stor presenning att dra över planen när det snöar eller ösregnar fungerar, vilken skillnad gör det då om vi spelar vår/höst eller höst/vår?

torsdag 25 mars 2010

Ekonomisk dopning?

Det händer saker i Europa.

Ingen har väl missat öststaternas stadiga frammarsch, eller den sedan länge förväntade nystarten i Italien, där framför allt Milan och Juventus famlar efter både identitet och talang. Så långt, allt gott.

Mitt i allt det här, när Premier League har seglat upp som världens genomgående bästa fotbollsliga, har vi slutat prata om Spanien. Eller snarare La Liga bakom Barca och Real, och den märkliga situationen som ligan har sjunkit ner i.

De båda medlemsägda klubbarna bildar tillsammans den cirkus som ensam håller spansk fotboll flytande, och resten slåss om, just det, resterna. Det finns ett snävt toppskikt, bestående av två lag; strax därunder finns de som slåss att få komma ut i Europa; därunder ett enormt hav som i andra länder kallas mellanskikt och så en handfull strykgäng.

Villarreal, Sevilla, Atletico, Valencia, Deportivo är etablerade topplag, enstaka uppstickare kan då och då spränga sig in. Hemmastarka Mallorca gör det i år, Athletic Bilbao gjorde det ifjol. Inför varje säsong spekuleras det i vilket eller vilka lag som ska störa festen för de två jättarna, och efter varje säsong kliar sig de ansvariga i huvudet och undrar varför det inte gick den här gången heller.

Förutom de två stora så har endast tre klubbar vunnit ligan 73 av de hitintills 78 avverkade säsongerna. Det är en sjuk utveckling, eller brist på sådan, men den är inte svår att förstå om man dyker ner lite längre i siffrorna.

I de flesta ligor finns ett kollektivt TV-avtal som fördelas tämligen jämnt över alla klubbar. När Premier League nyligen sålde sina internationella sändningsrättigheter för 1,4 miljarder pund blev det snabbt klart att de nya friska slantarna (förra avtalet såldes för ungefär hälften av den summan) skulle användas för att öka fallskärmen för de relegerade klubbarna, och i övrigt spridas jämnt över ligan.  Det här är det tydligaste exemplet på hur en kollektiv försäljning av rättigheter ser ut. La Liga däremot, är ett övertydligt exempel på hur en individuell försäljning fungerar.

Mellan 50-60 procent av ligans totala TV-intäkter tillfaller Real och Barca. Över hälften! Vad det gör för tävlingsbalansen tror jag alla inser. Kolosserna håvar in mest pengar, kan spendera mest på ny talang, bygger således de mest konkurrenskraftiga lagen, skördar störst framgång nationellt och internationellt och får därmed ytterligare en morot att locka extraordinär talang med - vilket gör att de väcker mest intresse, flest tittare och mest TV-pengar. Vad vore rättigheterna till La Liga utan Cristiano Ronaldo och Leo Messi?

Det är en cirkel som är mycket, mycket svår att bryta. Det finns ingen klubb som har ens en teoretisk möjlighet att hänga med, men förbundet står bredvid och låter det tåget rulla vidare. Om spanjorerna är nöjda med att det spelas ett tiotal stora, intresseväckande matcher, utöver El Clasico, per säsong så, ja, fine.

Men kom inte och snacka om att det skulle vara världens bästa liga, eller att de skuldtyngda engelska toppklubbarna skulle syssla med ekonomisk dopning. La Liga är en sanktionerad kartell, där supportrar för 18 av de 20 lagen lämnas ute i kylan, i väntan på ett tåg som de aldrig kommer få kliva ombord på. Vad som händer i England lär vi återkomma till.