torsdag 25 mars 2010

Ekonomisk dopning?

Det händer saker i Europa.

Ingen har väl missat öststaternas stadiga frammarsch, eller den sedan länge förväntade nystarten i Italien, där framför allt Milan och Juventus famlar efter både identitet och talang. Så långt, allt gott.

Mitt i allt det här, när Premier League har seglat upp som världens genomgående bästa fotbollsliga, har vi slutat prata om Spanien. Eller snarare La Liga bakom Barca och Real, och den märkliga situationen som ligan har sjunkit ner i.

De båda medlemsägda klubbarna bildar tillsammans den cirkus som ensam håller spansk fotboll flytande, och resten slåss om, just det, resterna. Det finns ett snävt toppskikt, bestående av två lag; strax därunder finns de som slåss att få komma ut i Europa; därunder ett enormt hav som i andra länder kallas mellanskikt och så en handfull strykgäng.

Villarreal, Sevilla, Atletico, Valencia, Deportivo är etablerade topplag, enstaka uppstickare kan då och då spränga sig in. Hemmastarka Mallorca gör det i år, Athletic Bilbao gjorde det ifjol. Inför varje säsong spekuleras det i vilket eller vilka lag som ska störa festen för de två jättarna, och efter varje säsong kliar sig de ansvariga i huvudet och undrar varför det inte gick den här gången heller.

Förutom de två stora så har endast tre klubbar vunnit ligan 73 av de hitintills 78 avverkade säsongerna. Det är en sjuk utveckling, eller brist på sådan, men den är inte svår att förstå om man dyker ner lite längre i siffrorna.

I de flesta ligor finns ett kollektivt TV-avtal som fördelas tämligen jämnt över alla klubbar. När Premier League nyligen sålde sina internationella sändningsrättigheter för 1,4 miljarder pund blev det snabbt klart att de nya friska slantarna (förra avtalet såldes för ungefär hälften av den summan) skulle användas för att öka fallskärmen för de relegerade klubbarna, och i övrigt spridas jämnt över ligan.  Det här är det tydligaste exemplet på hur en kollektiv försäljning av rättigheter ser ut. La Liga däremot, är ett övertydligt exempel på hur en individuell försäljning fungerar.

Mellan 50-60 procent av ligans totala TV-intäkter tillfaller Real och Barca. Över hälften! Vad det gör för tävlingsbalansen tror jag alla inser. Kolosserna håvar in mest pengar, kan spendera mest på ny talang, bygger således de mest konkurrenskraftiga lagen, skördar störst framgång nationellt och internationellt och får därmed ytterligare en morot att locka extraordinär talang med - vilket gör att de väcker mest intresse, flest tittare och mest TV-pengar. Vad vore rättigheterna till La Liga utan Cristiano Ronaldo och Leo Messi?

Det är en cirkel som är mycket, mycket svår att bryta. Det finns ingen klubb som har ens en teoretisk möjlighet att hänga med, men förbundet står bredvid och låter det tåget rulla vidare. Om spanjorerna är nöjda med att det spelas ett tiotal stora, intresseväckande matcher, utöver El Clasico, per säsong så, ja, fine.

Men kom inte och snacka om att det skulle vara världens bästa liga, eller att de skuldtyngda engelska toppklubbarna skulle syssla med ekonomisk dopning. La Liga är en sanktionerad kartell, där supportrar för 18 av de 20 lagen lämnas ute i kylan, i väntan på ett tåg som de aldrig kommer få kliva ombord på. Vad som händer i England lär vi återkomma till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar