söndag 28 mars 2010

Bajs på fläkten

Kul vecka det här, med uppsnack inför CL-kvartarna, viktiga ångestmatcher i Spanien, ytterligare maktrockader i Italien. Och så [suuupebassens] fall from grace i Kalmar.

---

Att Ricardo Santos skulle bli viktig för Nanne i år var inte svårt att förstå. Tre mål på tre matcher, ensam målgörare i laget och den största anledningen till att man står på två poäng - han har varit rent oumbärlig. Även om man kan höja på ögonbrynen åt de tre boråsarna som står och tittar på när han nickar in ett noll...

Jael däremot, den nya superbrassen, har det tufft. Ett missat teoripass betyder utegångsförbud, både för honom och Sacramento, och mer behövs inte för att skapa olustiga associationer till tidigare problembarn. Oavsett vad Rydström och Wastå och de andra som har varit med under hela den här sydamerikanska revyn säger, så skapar sådana här incidenter frågetecken. Det minskar Nannes handlingsutrymme. Efter två poäng på tre matcher, med en mittback som spelar med nerverna på skjortärmarna (Paulus), är det just handlingsutrymme han behöver.

Å andra sidan, historien lär oss att det ska mycket till innan vi kan räkna bort Jael. Killen som gör mål här var helt värdelös i match på match när han kom, och för Ricardo tog det nästan tre säsonger innan han gjorde någon egentlig nytta.

---

Malmö verkar ha bestämt sig för att gasa redan från början. Om Ålen nu har jagat iväg startspöket till slut har Rolle tre starka anfallsalternativ och lika många sätt att anfalla på. Utan Ofere har man satt kanterna i fokus, med honom kan man spela ett ännu rakare spel från mitten och någonstans där bakom ryktas det att Wilton Figureido joggar runt.

---

På ön fick Arsène Wenger bevis på att man faktiskt kan sakna Jens Lehmann ibland. Manuel Almunia har stått för ett fint litet förvandlingstrick och vuxit in i kostymen som målvakt hos en Big Four-klubb, men igår tabbade han bort Gunners titelchans. Wenger kan allt om att fostra fotbollsspelare - allt utom hur man formar en trygg, stabil sista utpost.

7-1 på Stamford Bridge och 4-0 på Reebok Stadium är inte så mycket att säga om. Det går att prata om styrkebesked, om glödhett anfallsspel och blablabla...det var två planenliga segrar och betyder att båda lagen går in i nästa veckas holmgång med adrenalin och självförtroende sprutande ur öronen. Punkt. Siffrorna brukar ha en tendens att segla iväg när mittenlagen börjar snegla mot sommaruppehållet och avgörande cupmatcher.

Everton däremot, finns det massor att säga om. De snubblar och snavar under en halva av säsongen, och går som tåget den andra. Den här gången var det Lescotts pinsamma iver att sticka till City som sabbade första delen och det tog David Moyes ett halvår att pussla ihop bitarna till ett lag igen. Med hjälp av Bilyaletdinov och Donovan drog han igång maskinen igen och 2-0 på just City i veckan skickar Everton mot Europa igen. 

Det tackar Pool för, som säkert också tackar El Niño efter 1-0 och 3-0 mot Sunderland, som har tagits ner på jorden igen under vintern, medan Spurs smyger vidare på sin fjärdeplats och Avram Grant letar ljuspunkter i sitt och Portsmouths bottenlösa avgrund. Pompey åker ut med huvudet före och kan nog må bra av att sanera sina skulder i Championship istället.

---

Sevilla är ett annat gäng som åker rutschbana i tabellen. Inte blir den lilla formsvackan bättre av att styrelsen kickar Manolo Jimenez i ett anfall av lika delar vansinne som kortsiktighet. Åttondel i CL, final i Copa del Rey, en femteplats i ligan trots stora skadebekymmer - andalusierna gör en bra säsong, en riktigt bra säsong. Dessutom är Navas, Negredo och Palop är alla tre aktuella för att åka till VM med världens just nu bästa landslag. Men, tålamod är inte en dygd i La Liga. 

0-3 på El Madrigal ikväll, mot ett Villarreal som numera mönstrar ett modigt 4-3-3 och en Pepe Rossi i VM-form (som bara kan hoppas att Lippi har TV4Sport). Fem poäng skiljer mellan ubåtarna och Sevilla nu. Gapet lär inte bli större.

I en annan del av krisen gjorde tremetersmannen Zigic bort sig - igen. Det är inte lätt att ersätta David Villa, men herregud, man kan ju åtminstone försöka. Oddsen på att serben spelar kvar i Valencia nästa säsong? Aja, det var inte mycket som hade kunnat rädda Valencia mot Zaragoza, som ser ut att klamra sig kvar. Kul det, jag vill se mer av Arizmendi.

Och visst ja, Barca och Real spelade ju också rätt viktiga matcher. I Madrid var storebror störst och lille Agüero vackrast, precis som vanligt, medan Mallorca inkasserade sin andra hemmaförlust för säsongen när Ibrakadabra vände världen ryggen. På Mallis lär man dock inte oroa sig alltför mycket för sin plats i Europa - inte så länge man har en sådan überfunktionell kille som Aduriz längst fram.

---

I Italien vägrade Roma återigen att förlora, den här gången mot laget som vägrar att vinna. Den eviga staden har inte fått uppleva en förlust i ligan sedan i november och nu är man bara en poäng efter il nerazurri. Underbara, älskade Luca Toni, som Bayern höll på att kväva ihjäl, upplever en tredje vår och som man unnar honom det. 

Både Roma och Inter har ett helvete att vandra igenom fram till Scoudetton. Närmast åker Ranieri och gänget till Bari och en av de svåraste bortamatcherna som går att spela i Serie A 2010. Därefter följer bland annat ett Rom-derby, svängiga Sampdoria och alltid jobbiga Chievo i sista omgången. Inter ska ta emot ett desperat Juventus, åka till Florens och så möta ett Lazio som slåss för allt möjligt, inte minst överlevnad.

De ska i alla fall inte möta Palermo, och det ska de vara glada för. Att Juve slängde Miccoli åt sidan är fullständigt obegripligt, men kanske passar han helt enkelt bättre i kaoset på Sicilien än den mekaniserade vardagen i Turin. Hur som hur håller ensam på att snuva den gamla damen på CL-platsen, medan hon själv famlar i ett becksvart mörker efter något att stötta sig mot. Evigt unge Del Piero leder henne vidare.

---

I övrigt har ryska ligan kommit igång igen, och det med en bra start för fotbollsundret i Tatarstan. Rubin fick visserligen bara en poäng hemma mot Groznyi, men ligger ändå på andra plats efter tre omgångar.

Noterbart - Ryssland, med det mest extrema klimatet bland de stora fotbollsnationerna, spelar vår/höst. Visst, med oljepengar går det att köpa många fina konstgräsplaner och ambitiösa sydamerikaner, men borde det inte finnas en lärdom att dra här? Ska vi här och nu slå fast att Sverige ligger så långt efter resten av världen tack vare elementära saker som begränsad talangpool och brist på pengar - men också avsaknad av självinsikt och handlingskraft?

När inte ens en sådan enkel som att kontrollera att alla klubbar i Allsvenskan har en stor presenning att dra över planen när det snöar eller ösregnar fungerar, vilken skillnad gör det då om vi spelar vår/höst eller höst/vår?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar