Snälla, rara, söta Arsène, kan du inte ta en klunk av det där rödvinet du dricker när du haft en tung dag på dagiset på St Albans och låta vreden koka bort? Du står ju inför ditt livs chans att vinna Champions League, och det är verkligen inte en tidpunkt för tjurskallighet.
Vi känner ju honom annars som ett högtravande, omöjligt envist och omöjligt enögt geni som pulveriserat George Grahams boring, boring Arsenal. Det finns ingen man eller kvinna i hela Europa som kan vara så infantilt trotsig och arrogant (där utanför sitter ju en viss Diego Armando Maradona och ber journalister suga kuk). Sir Alex kan bli rasande, javisst, och Trappatoni kan flytta berg med sina crazy eyes, men Wenger har ännu inte mött sin överman i självövertygelse.
Det är det där självförtroendet och blinda tro på sin idé som skapade The Invincibles och gjort honom till ikon, legend, Gud i vissa delar av London. Det är också det som fällt krokben för honom och som är den där sista lilla skillnaden mellan Arsenal och Man Utd - mellan ett älskat lag och ett vinnande lag.
Och nu ska det där älskade laget möta en jämlike, en spegelbild så när som på en svensk magiker och en kärna av cyniska vinnarskallar.
Pep gör inte heller han särskilt stora avkall på sin idé, men han har ett större register att spela ut. Han har än bättre skolade spelare, han har Ibrakadabra, han har både tyngd och fart på mitten. Barca är mer Barca än vad Arsenal är Arsenal, om det säger er något.
Utan Gallas finns ingen som kan mäta sig med Ibras styrka, så den raka bollen - hur sällsynt den än är, så är den nästan alltid framgångsrik - måste stoppas innan den slås. Där finns nyckeln i den här kvarten.
Iniesta saknas, Xavi är precis tillbaka från skada och med de förutsättningarna är katalanerna ett haltande lag. I Stuttgart, mot ett aggressivt och modigt hemmalag, kom man undan med hjärtat i halsgropen och matchen mot Mallorca i helgen var knappast ett styrkebesked. Då skickades dessutom Messi in i mitten, i någon sorts trequartistaroll liknande den han hade långa stunder i CL-finalen, och det skickar tydliga signaler.
Pep litar varken på att Messi ska vinna matchen mot Clichy eller att en matchotränad Xavi ska kunna styra tempot. Det vore kul om snälla, rara, söta Arsène kunde lägga principerna åt sidan och sikta på att anfalla Barca där - punkten där det verkligen gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar